Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Morgon i Provence. Af Jean Lorrain. Öfversättning för Varia af H. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
VAR/A
Om söndagarna skulle minna vänner
komma och äta bouill o baisse
och spela biljard i skjortärmarna.
Herrn skulle också vara med.» Och
Marius vill gärna anförtro mig sina
framtidsplaner.
Marius skulle gärna vilja dö rik.
O, om han hade femtonhundra francs,
då skulle han skaffa sig en ångslup,
och då skulle han göra turer i
hamnen på en kvarts timme i stället för
på två timmar, ser herrn. Man skulle
ta tio francs i timmen i stället för en
franc och femtio (Marius har försagt
sig), och man skulle förtjäna en
förmögenhet på vinterturisterna, vid
främlingarnas, skojarnas resa till
Nizza och Monte-Carlo, men medlet
att få dessa femtonhundra francs!
Man är fattig. För öfrigt hade han
aldrig haft tur, men om han bara
förstått sig på, om han varit listig, inte
sant Victor? Så var det förra
vintern i Toulon en grefvinna, en
parisiska: söt, vacker, välväxt, och blond,
och en fin dam var det. Nåväl! Hon
var galen i honom, Marius. Hon var
fast, stackarn, jo herrn, fast var hon,
fullkomligt, så grefvinna hon var,
och hon tillbringade sina dagar
ombord på la Merveille. »Hvarje
morgon var det resan i hamnen.
Eftermiddagarna förde jag henne till
Carqueyrane, till Saint-Mandrille, till
Tamaris, kvällen — samma tur ännu
en gång; jag gjorde dagar på femtio
francs, herrn. Hon hade kommit för
två dagar, och hon stannade två
månader, och alltid slukade hon mig
med ögonen, var alltid helt och
hållet öra, för hvad jag sade; hon lät
mig sjunga barcaroller om kvällarna,
hon älskade allt hos mig, ser herrn,
fann sitt nöje i att betrakta mina
rörelser, i att lyssna till min manliga
stämma, och jag, stackare, jag såg
ingenting, anade ingenting, ingenting:
man är så enfaldig, en sjöman, man
vet ingenting. De andra skojade med
mig på Quai de Cronstadt, och tänka
sig, att jag inte vågade! Aldrig hade
jag kunnat ta på mitt ansvar att taga
det första steget, och dock voro vi
ensamma på la Merveille, ensamma
inför himmelen, från morgon till kväll,
och det alla dagar.»
Och han korsar nervöst sina armar
öfver bröstet, så att hans händer
trycka armbågarna:
Om jag hade vågat, hö, då hade min
lycka varit gjord: det var en fin dam.
Åh, var lugn för, att hon gett mig
de femtonhundra francs’en för att
köpa mig en ångslup!
Och melankolisk tänder Marius en
ny cigarrett.
Det är ej blott sirener på hafvet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
