- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
577

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - »Du är mannen!» Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»DU AR MANNEN!"

577

var vid utomordentligt skämtsamt
lynne, beslöts det, nem. con., att den
skulle lyftas upp på bordet och dess
innehåll ofördröjligen tagas fram ur
djupet.

Icke förr sagdt än gjordt. Jag
lånade en hjälpsam hand därtill, och i
ett huj hade vi lådan uppe på bordet
midt ibland buteljer och glas, af hvilka
icke så få gingo sönder i virrvarret.
Gamle Charley, som var rätt betydligt
drucken och ytterligt röd i ansiktet
slog sig i detsamma ned vid öfre
ändan af bordet med en attityd af
paro-rodisk värdighet, och ursinnigt
dunkande i bordskifvan med en vinkaraff
uppmanade han sällskapet att »hålla
sig i styr under ceremonien, när
man nu skred till att grafva upp
skatten ur jorden».

Efter en smula stojande blef
lugnet till fullo återställdt, och såsom
mycket ofta plägar inträffa i liknande
fall, uppstod en djup och remarkabel
tystnad. Hvarpå jag anmodades att
bryta upp locket samt naturligtvis
samtyckte »med allra största nöje».
Jag förde in ett stämjärn där så
vederborde, och sedan jag gifvit det några
lätta slag med en hammare for lådans
öfverdel plötsligt och våldsamt sin
kos — och i samma nu reste sig
häftigt därinuti, upp i sittande ställning
och med ansiktet vändt direkte mot
värden, den sårade, blodiga och hardt
när i förruttnelse stadda skepnaden
af den mördade mr. Shuttleworthy
själf. Han blickade för några
sekunder med sin slocknade, glanslösa
ögon stadigt och sorgset rätt in i mr.
Goodfellows ansikte samt uttalade
sakta, men tydligt och eftertryckligt
orden: »du är mannen», hvarefter han,
tagande öfverbalansen öfver lådans
sida sträckte ut sina dallrande lemmar
på bordet, som vore han nu fullt
tillfredsställd.

Den scen, som följde, står från
början till slut öfver all beskrifning.
Rusandet till dörrar och fönster var fruk-

tansvärdt, och många af de kraftigaste
männen i rummet svimmade på
stället af lutter förskräckelse. Men efter det
första vilda och larmande utbrottet af
fasa riktades allas ögon på mr.
Good-fellow. Och om jag lefver i tusen
år, kan jag aldrig glömma den mer än
dödliga ångest, som afmålade sig på
hans likbleka anlete, så nyss glödrödt
af segerfröjd och vin. I flera minuter
satt han stel som en marmorbild,
medan ögonens blick i sin intensiva
tomhet tycktes riktad inåt och uteslutande
upptagen af att betrakta hans egen
usla, mordiska själ. Men till slut sågs
uttrycket i dem plötsligt blossa upp
igen och öfvergå till yttervärlden, och
med ett snabbt språng for han upp
från sin stol. Föll sedan tungt mot
bordet med hufvud och skuldror,
hvar-vid han rent af kom i beröring med
den döda kroppen, samt öste hastigt
och våldsamt ur sig en detaljerad
bekännelse angående det afskyvärda
brott, för hvilket mr Pennifeather satt
fängslad och var dömd till döden.

Hvad han berättade var i
hufvud-sak följande: han hade följt efter sitt
offer till grannskapet af polen och
sköt där hästen med en pistol. Sedan
affärdade han ryttaren med
pistokolf-ven samt satte sig i besittning af
plånboken, och troende att hästen var död,
släpade han den med stor*
ansträngning fram till björnbärsbuskarna
bredvid vattensamlingen. Men på sin egen
häst lade han mr. Shuttleworthys lik
och förde det sålunda genom skogarna
till ett säkert gömställe långt
därifrån.

Västen, knifven, plånboken och
kulan hade han själf placerat, där de
blifvit funna, i afsikt att hämnas på
mr. Pennifeather. Han hade desslikes
anordnat »upptäckten» af den
blodfläc-kade halsduken och skjortan.

Mot slutet af denna hårresande
skildring blef den eländige uslingens
tal doft och stapplande. Och när
berättelsen slutligen var till ända, reste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free