Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Höstluft. Af Sven Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
VÄRJA
— en riktig kvinna, som man kunde
skänka alla sina erfarenheter och
tankar.
Nu hade hon bara ett enda barn ■—
och det var en stor och tråkig pojke. —
Där låg deras hus vid Strandvägen.
Hon gick upp en trappa och ringde
— en skarp, prickande ringning.
Major Otto Johan Ramsvärd stod
det på det gammalmodigt stora
visitkortet öfver breflådan.
Frun — det var ju hon — fru Britten
Ramsvärd f. Rosladin — hur gammal
hon än blef, kunde hon ej låta bli att
finna det lustigt. —
Dörrn öppnades — det var hennes
pojke — nej, sonen i huset, som med
en ung gymnasists förbindliga
artighet önskade modern välkommen.
En sådan elegant ung man, med en
så väl lagd bena och med öfverläppens
tunna fjun så väl vaxade vågar ej en
trettiosexårig kvinna kyssa eller smeka
— så vidt hon har aktning för sig själf
och sitt eget rykte —
Det kunde ju tydas som en slags
uppmuntran — och fru Britten smålog
vänligt med ögonen fulla af satir och
medlidande.
»Tack Åke!»
»Erik Rosladin är uppe på visit, så
mamma får ordna sitt hår lite
bättre.» —
Hon strök till det med handen och
gick in i salongen.
Den unge Karlbergskadetten reste
sig i sirlig bugning och kysste
ödmjukt hennes hand. — Herre Gu, lille
Kirre Rosladin så charmant och
högtidlig. —
Hon mönstrade hans ståtliga
militärfigur och de barnsligt friska
anlets-dragen, som han förgäfves sökt ge ett
stelt och blaseradt allvar.
Mustascherna hade ju växt.
Britten Ramsvärd greps af ett
otroligt lynne för gyckel, hennes kropp
var i ett strålande humör efter
långpromenaden. —
Den unge sergeanten gaf sig en
nöjd sidoblick i spegeln —
buffellack-stöflarna — spetsbyxorna från
Söderlund — attilan — allt otadligt —
utsökt.
»Men snälla Kirre, hvarför har du
inte mjuka skaft.»
Hon mönstrade med ogillande
förvåning kusinens stöflar.
»Tycker tante bättre om det?»
»Ja, vet du, det gör alla fruntimmer
med smak. Förresten har jag ju hört
Johan säga, att kronprinsen inte vill
veta af annat än mjuka skaft.»
»Säger tante det, det visste jag inte.»
Erik Rosladin såg hjälplöst olycklig
mot sin kusin.
»Så får du allt ta högre planchett i
attilan. — Du har väl en med 8 bara.
Den sitter inte bra öfver magen. —
Och hvarför har du snedfickor, inte
skall ni göra kavalleristerna
högfärdiga — låt dem ta efter er artillerister i
stället.»
Han såg förvånad upp mot sin
allvarliga och erfarna kusin och log en
smula smickrad.
»Ja, du förstår mig, en officersfru
måste hålla reda på sådant där. —
Men förresten är du dig lik Kirre, med
dina små runda kinder som en liten
söt kyrkängel. Det är för roligt, att
det ännu finns lefnadsfrisk och
oerfaren ungdom!»
Den unge sergeantens eleganta
leende fördystrades betydligt. Han —
oerfaren — såg hon inte huru hans
ögon lyste trötta af missräkningar och
utsväfningar — hon skulle bara veta,
huru många »kvins» han varit ute med
på natten — men fruntimmer ha då
ingen blick för herrar — man måste
hålla dem på afstånd.
»Tante Birgitta–––-»
»Säg du Britten!»
»Tante Britten har varit ute och gått
i det här usla höstvädret?»
»Uselt i— åh snälla du, sån
barnsmak har du väl inte? Tacka vill jag
Oktober och September! Du kan inte
ana, hvad jag älskar hösten — den kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
