Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Höstluft. Af Sven Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTLUFT
533
De voro lika hvarandra som två bär.
Samma näsa, samma haka, samma
hängande mun, samma allvarliga och
tråkiga röst. —
Hennes son — nej det var väl förr
en yngre bror till Johan — att hon
aldrig märkt det förr. —
Hon betraktade dem — som
förstenad — med halföppen mun och
allt blodet från kinderna — fylld af en
underlig fasa. —
En ängslande och förtviflad fråga,
hvarför de voro tillsammans, for
brännande genom hela hela hennes kropp,
och hon svindlade, som när man i
drömmen faller och faller.
Och på samma gång kände hon
plötsligt på sina läppar den prickande
sensationen af Erik Rosladins kyss.
En kall vindpust slog in från fön-
stret och satte gardinerna i sakta
vaggning.
Den kylde henne och rysande
lutade hon sitt hufvud bakåt.
Hon kunde ej förstå hvad som
händt, men kände sig med ens —
i ett ögonblick — år äldre och
förståndigare, själen fylld af en isande
kyla.
Där var bestämdt kallt inne. —
Hennes man nickade gillande mot Åke:
»Ja det har du nog inte så orätt i».
Ett omedvetet, gåtlikt småleende
krusade hennes läppar.
Männen äro ändå i alla fall bara
stora barn. —
Men här var bestämdt ett fönster
öppet — eller hvarför frös hon så
ohyggligt? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
