Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
605
Talar redan Snoilsky om
teaterlag-rarne i pudradt hår i sällsam
blandning med de äkta sanna, så talar
Schiick nästan endast om
teaterlagrar. Sådan han funnit Gustaf i de
memoirer och uttalanden från hans
egen tid, på hvilka han hufvudsakligen
bygger sin karaktäristik, är det
alltigenom som en skådespelarnatur. Det
är spel både när han är ädel och när
han är konstnärligt intresserad, men
detta spel är så införlifvadt med hans
eget väsen, att det blifvit natur. Han
poserar både inför sig själf och
andra, lika väl när han förlåter sina
fiender som när han uppträder bland
sina vänner.
Han tänker alltid på effekten af en
handling, bedömd från scenisk
synpunkt, eller kanske snarast från
regissörssynpunkt, på hur den skall göra
sig för parketten och galleriet. Ehuru
han icke, när hans lifslampa slocknade,
uppmanade de kringstående att
applådera hans sortie från det lifvets
skådespel, som för honom var slut, skulle
det enligt Schiicks uppfattning ha varit
fullt lika öfverensstämmande med hans
natur att göra det, som det någonsin
var med den romerske imperatorns.
Schiick skildrar Gustaf som en
ensidigt estetisk natur, en människa, för
hvilkcn plikten endast hade betydelse
som led i en dramatisk konflikt, men
ingen giltighet i och för sig, och han
skildrar honom som full af både
medveten och omedveten förställning.
Han erkänner, att han kunde handla
ädelt, men icke af ädla, klart medvetna
bevekelsegrunder, utan mest på grund
af en kanske omedveten önskan att
taga sig ut inför eftervärld som
samtid. Han kan därför icke kallas
stor-sint, äfven om han sällan visade sig
lågsint.
Småsint visade han sig ofta och
egendomligt nog mest i sådana fall,
då kvinnor, dessa lifvets
skådespelerskor, som väl Schiick skulle vilja
kalla dem, bruka göra det. Detta kom-
mer sig, allt enligt Schiicks
uppfattning, af att Gustaf till karaktär och
lynne och sannolikt icke blott till
karaktär och lynne utan äfven kroppsligt
mera var kvinna än man. De
perversa erotiska böjelser, om hvilka
skandalkröniikan har att förtälja lika
väl om Gustaf som om hans store
morbroder, anföras uttryckligen af Schiick
som en af orsakerna och en af de
grundväsentliga orsakerna till hans
skådespelarnatur.
Bilden blir sålunda icke tilltalande.
Det ser rent af ut som skulle Schiick
själf, när han läst igenom sitt arbete,
ha funnit, att han kanske låtit de
sam-tidas, väl icke alltid objektiva,
skildringar af Gustaf förleda sig till att
måla den väl mycket i mörkt. De
sista sidorna af boken fyllas nämligen
af försök att samla allt det ljus öfver
honom, som möjligen med den
föregående uppfattningen är förenligt.
Detta hedrar författarens goda
hjärta, men det minskar i någon mån
skärpan, säkerheten i teckningen. Kanske
är emellertid förfaringssättet betingadt
icke blott af önskan att vara mild,
utan äfven af verklig känsla, att fullt
så ful som han att börja med
framställer den, var icke Gustafs karaktär.
Det finnes ju handlingar af honom,
som, sedda af eftervärlden, opartiskt
bedömda utan förutfattad mening om
hans person och bevekelsegrunder,
onekligen te sig som skulle de ha
sprungit ur en mer verkligt klar och
ädel källa än den blotta önskan att ta
sig ut.
I ett fall förefaller det äfven, som
skulle Schiick bedöma Gustaf
strängare och af honom fordra mer än man
i allmänhet fordrar af kungliga
personer. Han gör ett slut på traditionen
om Gustafs hof som ett snillenas,
smakens och den spirituella
konversationens hemvist. Snillena stodo icke på
den förtroliga fot med
Tjusarkonun-gen, som man i folkfantasien gärna
vill föreställa sig. Deras ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
