Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606
VAR/A
vid hans hof var mycket periferisk.
Konungens omgifning utgjordes af
unga adelsmän, mer utmärkta genom
anor och kroppsliga fullkomlighet-er
än genom snille och
konversations-gåfvor.
Är detta nu något så alldeles
sällsynt, att man bör speciellt klandra
Gustaf därför ? Jag undrar, om icke
tvärtom samma regel gäller för de allra
flesta hof. Hur var det exempelvis
vid det hof, som närmast för Gustaf
stod som förebilden, vid le ro i
soleils hof? Intogo icke där Molière
och Racine till exempel en lika så
periferisk plats som Bellman och Kellgren
vid Tjusarkonungens ? Och skola vi gå
till jämförelser, hvilka vi nu lefvande
lättast kunna göra, är icke den plats
snillena, de stora författarne,
konstnärerna och vetenskapsmännen intaga
till och med vid Europas mest bildade
monarks hof äfven den tämligen
periferisk ? No mina sunt odiosa,
men ge icke också där rangrullan och
adelskalendern åtminstone kraftigare
vitsord än Författareföreningens och
konstnärssällskapens matriklar, och
äfven om adelsmännen i den
förtroligaste kretsen där icke äro unga och
vackra, är det väl för snillets lysande
eller bländande, för att icke tala om
begåfningens solidare egenskaper, de
äro mest utmärkta? Jag bara
frågar.
Äfven om traditionen nu varit en
skönmålare i detta fall beträffande
Gustaf, icke får man väl klandra
honom mer än andra monarker för att
den målat mera skönt än sannt
beträffande beskaffenheten af hans intima
krets.
Schiick anmärker vidare,
beträffande Gustafs litterära smak, att den
visade liten omdömesgillhet. Det var
snarare en Flintberg och en
Rosen-heim än Bellman, Kellgren och
Lidner, för att icke tala om Torild, som
han skattade och förstod. Af de
verkliga skalderna var det den af eftervärl-
den minst skattade Leopold, som stod
hans hjärta närmast.
Nå, är nu också detta något så
an-märkningsvärdt eller ovanligt?
Gustaf var ett snille, eller har åtminstone
ansetts vara det. Ja, icke ens Schiick
förnekar hans i vissa afseenden rent
af genialiska begåfning. Men det
finnes också andra monarker, äfven de
berömda för både snille och smak,
hvilkas litterära och konstnärliga smak
eftervärlden redan jäfvat eller
sannolikt icke kommer att godkänna.
Bland de engelska monarkernas
hof-poeter exempelvis räknar man
näppeligen de män, som gjort den engelska
litteraturen mest ära. Shakespere var
nog för den stora Elisabeth en ganska
obscur gycklare, och drottning
Victoria, som ju själf var skriftställarinna,
eller åtminstone fick ganska tjocka
volymer tryckta, var icke allt för
lycklig i valet af hofpoeter.
Kanske ligger felet här icke blott
hos monarkerna, utan äfven hos
författarne själfva, däri, att det är de
litterära medelmåttorna och icke de
öfver-lägsna andarna som trifvas och
blomma i hofvets luft, att furstarna i diktens
värld icke passa som tjänare hos
furstarne i verklighetens. Man har ju ett
exempel på en stor diktare, som
också var stor hofman, Göthe, men han
öfvergick till att bli geheimeråd från
skald, då han hade sin rikaste, sin
mest själfständiga diktning bakom sig.
Går jag än en gång tillbaka till vår
egen tid i vårt eget land, till de diktare
och smakdomare vi här träffa i hofvets
salar, kanske kommer man en gång,
när hundra år förflutit efter deras död,
att förvåna sig lika mycket öfver deras
plats under den oscariska æran, som
Schiick nu förvånar sig öfver en
Flintberg skalds och en Rosenheims under
den gustavianska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
