Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Tystnad. Af Edgar Allan Poe. Översättning för Varia af G. Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSTNAD
Af EDQAR ALLAN POE.
Öfversättntng för Varia af Q. STIERNSTEDT.
F^e höga bergen slumra; bland
klip-^-^ porna och i dalarna råder
tystnad.
»Lyssna till mig», sade Demonen
och lade sin hand på mitt hufvud.
I landet Libyen, kring floden Zäires
stränder, ligger en dyster, sällsam
näjd. Där är det aldrig stilla lugnt,
där råder aldrig tystnad.
»Flodens vatten har en underlig
saffransgul färg; dess vågor gå ej mot
hafvet utan höja och sänka sig i
skälf-vande oro, strida och brottas med
hvarandra i evig kamp under solens
glödande strålar. Längs flodens
stränder breder sig milsvidt en blek öken af
gigantiska vattenliljor. Luften fylles
af ett klagande sus; det är liljorna som
sucka, i det de sträcka sina långa,
spöklika stänglar mot himmelen och
böja sina oförvissneliga kalkar. Men
under dem brusar och sorlar det som
af underjordiska vatten. Och de sucka
och deras suckar mötas och stiga
mot skyn.
»Men äfven deras område har en
gräns och den gränsen är skogen —
den mörka, hemska, jättehöga skogen.
Och därinne äro buskarne och de
tjocka snåren i ständig rörelse, lik
vågorna kring Hebriderna. Himmelens
vindar sofva, men de väldiga urträdens
kronor vaja oafbrutet fram och tillbaka
under mäktigt dån, medan från deras
höga toppar droppar evig dagg, och
vid deras rötter sällsamma, giftiga
blommor vrida sig i orolig slummer.
Men ofvan vattnet och liljorna och
skogen flyga de tunga grå molnen med
ett rasslande, hväsande ljud mot
väster, oupphörligt mot väster och störta,
likt en katarakt af skyar, öfver
horisontens glödande rand. Och
himmelens vindar sofva, men vid floden
Zäires stränder är dock aldrig stilla
lugnt, där råder aldrig tystnad.
»Det var natt och rägnet föll, men då
det fallit till jorden, blef det till blod.
Och jag stod i moraset bland de höga
liljorna och rägnet piskade mitt hufvud
och liljorna suckade till hvarandra i
den djupa ödsligheten.
»Plötsligt gick månen upp och lyste
blodröd genom den lätta, spöklika
dimman. Och därvid föllo mina ögon
på en stor grå klippa nere vid flodens
strand, hvilken reste sig brant mot
höjden, öfvergjuten af månens sken.
Och den klippan var grå och trollsk
och hög — och klippan var grå. På
dess framsida voro bokstäfver
inhuggna och jag vandrade fram mellan
liljorna tills jag kom tätt intill stranden
och sökte tyda hvad som stod
skrifvet på stenen, men jag kunde det
ej. Då ville jag gå tillbaka ut i
moraset, men hastigt strålade månen med
rikare glans och jag vände mig om på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
