Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Inför döden. För Varia af S. W. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFOR DÖDEN.
För Varia af S. W. L.
1’ morgon skulle han dö. Detta hade
-*- han beslutit efter moget
öfvervägan-de. Han hade genom eget förvållande
råkat in i en återvändsgränd, hvilken
han ej kunde komma ur utan vanära
eller såsom död. Han föredrog det
senare, hade noga tänkt på saken och
kommit till den slutsats, att han på så
sätt handlade bäst och rättast. Han
skulle därigenom undvika att bringa
sina närmaste vänner i obehagliga
ekonomiska komplikationer, hans
familjs namn skulle icke så svårt
brännmärkas, och hvad han ägde kärast här
på denna jorden skulle icke lida af att
veta honom under åratal vara lefvande
be grafven.
Första gången tanken att gifva sig
döden kom för honom, hade han kännt
en rysning för den — nu var han
resignerad och förunderligt lugn.
Det värsta var väntan. Han måste
afvakta nästa dag för att kunna få ett
telegram hemifrån som han begärt.
Ej heller kunde han ge sig döden på
det hotell han nu befann sig. Han
hade bott där öfver åtta dagar och
värden hade varit så artig och vänlig
och välvillig mot honom, att han
kände en stark motvilja för att
skandalisera hans respektabla, välkända
etablissement med ett själfmord. Han
hade alltid tyckt, att svenskar, som
foro till Köpenhamn och dödade sig
på de finaste hotellen, buro sig illa åt.
Därför tittade han efter i »Hendschels
Telegraph», hvart han nästa morgon
lättast kunde komma, hade funnit en
lämplig plats och bad värden låta
väcka sig så tidigt, att han kunde
komma dit med andra morgontåget —
då borde väl det väntade telegrammet
ha hunnit inträffa.
När han ordnat så pass för sig var
klockan half sju och han gick till sin
vanliga restaurang. Garconen hälsade
honom som en gammal bekant och
satte genast fram den butelj »vin du
midi», som han visste den där herrn
brukade vilja ha. Om en stund kom
det stora brödstycket och
sopptallri-ken. Han betraktade gargonen med
välvilliga blickar och yttrade några
vänliga ord åt honom — garconen
svarade med ett förnöjdt, öfverraskadt
småleende; han hade nog förut tyckt,
att hans gäst alltid varit så konstig och
tystlåten.
Då han nu satt där och åt sin
middag, kom han att tänka på, huru
obe-höfligt detta egentligen var. Han
småskrattade för sig själf öfver sin idé
att fylla magen, när han ändock strax
skulle göra slut både på den och
allting annat. Han kom att tänka på en
historia ur en skämttidning, där en
lifdömd som sin sista önskan bad att
få lära sig japanska.
När han ätit sin middag, gaf han
en franc i drickspengar och satte sig
utanför på trottoaren och drack sitt
kaffe och rökte en cigarr. Han
betraktade alla små evenemanger på
gatan med stort intresse och undrade,
om det var vanligt, att folk i allmänhet
kände sig så där obesvärade några
timmar före sin död. Då han vid
niotiden återvände till hotellet gick han
för sig själf igenom allting han ännu
hade att bestyra och kom så lifligt
in därpå, att han öfverraskade sig med
att tala högt.
Han började packa sina saker och
lade ihop allting mycket noga, så att
ingenting skulle se slarfvigt ut.
Därefter satte han upp en promemoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
