- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
631

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Inför döden. För Varia af S. W. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INFOR DÖDEN

631

sà att de, som hittade honom, skulle
veta, hvad de hade att rätta sig efter.
Han ville ej att underrättelsen först
skulle komma till hans hem, därför
skref han själf koncept till telegram till
en af sina vänner och bad, att endast
detta till en början skulle skickas. Han
räknade sina penningar, noterade hur
mycket som fanns af hvarje myntslag
och lade detta papper tillsammans med
de andra öfverst i nattsäcken.

Det var en egendomlig känsla detta,
tyckte han, att sitta så där och ordna
om sin egen död. Han blef slutligen
liksom intresserad af sitt göra och
kunde icke förstå, att det fanns
människor, som voro rädda för att skjuta
sig. Var det därför, att det smällde?
Han kom ihåg, att hans gamla mor
var så skotträdd, att hon på teatern
brukade sätta fingrarne i öronen,
endast hon fick se någon komma in med
en bössa.

Kl. var endast elfva — åh, hvad
denna väntan började synas honom
lång! Först till klockan åtta hade han
tillsagt om kaffe — det var nio timmar
dit. Han tog af sig rock och väst och
satte på sig sina tofflor. Den
själsångest han befunnit sig uti flera dagar och
alla hans bestyr i dag hade uttröttat
honom. Men han tordes icke lägga sig
på sängen. Han var rädd att somna.
Han tyckte det skulle vara ohyggligt
att först sakta, ljufligt slumra in...
så spritta upp, vakna till verkligheten,
döden. Han satte sig på sängkanten
och dinglade med benen, steg upp och
gick fram och tillbaka på golfvet, satte
sig så åter och lutade sig mot väggen
med händerna under nacken, steg upp
igen och promenerade och tittade på
klockan, hvarje minut. Hans tankar
irrade tillbaka öfver hans lif, han
tyckte han skulle vilja ha utrönt, hvar
kedjan borde ha brustit, för att den ej,
som nu, skulle ha blifvit
oåterkalleli-gen hopsmidd. Han kände sig icke
som något offer — erfor blott en
outsäglig, obeskrifbar, naggande, tärande

känsla af sorg, hans tankar kretsade
utan återvändo om en och samma
sak. Och då kommo alla de ljusa
minnena ur hans lif fram — allt hvad
han upplefvat af skönt, gladt,
oförgätligt här i världen. Men hans
hågkomster blefvo tillika många grinande
spöken, nämnare, som ville visa
honom hvad han ägt och hvad han
förlorat — han tordes ej släppa sig lös
bland dem, ty de ville sarga honom,
slita sönder honom ...

Hans tankar hade nu drifvit honom
till en extas af ångest, oro och kval
— han tyckte att döden just nu skulle
vara så lätt... Men han återfick sin
besinning, resonnerade med sig själf,
som en klok far resonnerar med ett
barn: »du har ju ordnat allting så
bra åt dig nu, du har ju lofvat vara
förståndig, visa nu, att du kan sköta
dig.» Och så erinrade han sig
telegrammet, som han ju måste vänta på.
Och hur löjligt det än föreföll honom,
så kom upplösningen i »Romeo och
Julia» för honom — han hade alltid
tyckt, att Romeo, trots allt det
tragiska skimmer som omger honom, är
retsamt hastig och obetänksam. Nej,
han hade lärt sig, att, näst kanske
tystlåtenhet, måttfullhet är en af
människans största dygder, och han ville
ända in i det sista söka utöfva den.

Han öppnade dörrarna och gick ut
på balkongen. Det var nu så sent
på natten, att han nästan tyckte känna
gryningen vara i antågande. Men
ännu var allting så mörkt och tyst.
Ej ett blad på de stora träden, djupt
nere i allén, rörde sig. Ingen
vandrare syntes, intet ljud hördes. Alla
de omgifvande stora husen stodo
mörka och tysta — icke ett enda
fönster var någonstädes upplyst. Endast
från hans rum strömmade det
elektriska skenet i stora knippen ut i natten.
Fästet hade ej den nordiska
natthimlens genomskinliga, mättade färgton,
den var djupt svart och stjärnorna
glindrade och tindrade stora, glän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:27:18 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0636.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free