Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Henriette Renan. Af P—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
040
VARI A
det, som följde på denna viktiga
handling: »M. Berthelofs vänskap och min
systers gillande voro de två stora
tröstegrunder, som uppehöllo mig i
detta svåra ögonblick, då känslan af en
abstrakt plikt gentemot sanningen
ålade mig, tjugotre år gammal, att ändra
den lefnadsriktning, hvarpå jag redan
slagit in med så mycken bestämdhet.»
Och på ett annat ställe säger han
ytterligare: »Våra allmänna
synpunkter på världen och Gud voro fullt
öf-verenstämmande».
Detta är en högstämd och vacker
framställning af tvenne liktänkande
syskonsjälar. Renan står hos sin
syster i en tacksamhetsskuld, som icke
kan sättas nog högt. De hade slutit
ett intellektuellt förbund så innerligt,
de voro fastade vid hvarandra med
band så varaktiga, de hade kommit
därhän att båda skapa sig en
föreställning om världsalltet så lika, att Renan
väl kunde säga vid ett tillfälle, då han
i minnet öfvertänkte den ställning, som
systern intagit i hans lifsgärning:
»Hon var ett organ af mitt
intellektuella lif, och det är visserligen sant,
att en del af min egen varelse
nedstigit med henne i grafven.»
Han tillägger vidare på ett annat
ställe: (det är hans egna ord, man bör
anföra, ty han är denna sällsynta
kvinnas bäste biograf) »Hennes
arbetsförmåga var oerhörd.» — Man vet, att
hon för att hjälpa sin bror i hans
arbeten icke ryggade tillbaka för de
mest tröttande och själspinande
uppgifter, att hon genomgick »de stora
arkeologiska samlingarna, som utgifvits
under det sista halfseklet»,
hängifvan-de sig med en ihärdighet utan like åt
alla dessa förberedande forskningar,
hvarur slutligen skulle framgå
»Kristendomens Ursprung» (L e s O r i
-gines du Christianisme) med
flera stora verk. Och detta är ändå
icke allt. — »Jag har mycket att tacka
henne för i fråga om stilen» säger
Renan. — Och längre fram: »Från vårt
gemensamma arbete daterar sig en
genomgående förändring i mitt
skrif-sätt.» Hon skref en så ren stil —
hennes bref finnas kvar att vittna
därom — att den kan jämföras med det
bästa från Port-Royal. Hon var icke
fullt belåten med, att hennes bror
gärna skref i en lätt oskyldigt skämtsam
ton. — »Det var ett drag i mitt
skrif-sätt, som sårade henne» säger han »en
viss böjelse för ironi, och som gjorde
sig gällande för det mesta.» —
Heniriette var en mycket allvarligt
anlagd kvinna. För sin bror var hon
alltifrån barndomen och ända till sin
död den moderliga äldre system. Det
ingick ett beskyddande drag i hennes
kärlek. Den plats hon fyllde i hans
intellektuella lif har kanske aldrig någon
annan kvinna i världen intagit i en
mans tillvaro. Hon var en vägvisare,
djärf och säker. Med rörelse säger
Renan: »Hon hade ett välde öfver hela
mitt moraliska lif, såsom ännu aldrig
en människa haft öfver en annans». —
Hennes ömhet för brodern var utan
gräns — »Hela hennes lif var en
oaf-bruten kedja af tillgifvenhetsdrag
hvilka, aldrig skola blifva kända» säger
han själf, som var deras enda och
ständiga föremål.
Från de första barndomsåren med
deras gemensamma vandringar till
den gamla kyrkan Saint-Michel i
Pré-guier för att se påskliljorna blomma,
hvarunder hon svepte sin kappa om
honom till skydd mot kylan, ända till
den sista tiden, då hon stark och
oförfärad åtföljde honom på hans resa i
ötre Phenicien* utan fruktan för
äfven-tyr, mödor eller sjukdomar under en
färd till fot och till häst — var hon
ständigt vid hans sida, vakande öfver
att intet störande skulle tränga sig
emellan hennes afgudade bror och
hans arbete.
* Renan’s vetenskapliga resa till Fenicien
(mission de Phénécie) företagen på
uppdrag af I’Académie des
Inscrp-tions et belles lettres år 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>