Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Kolerafarsoten i Vadstena 1834. Af —ts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLERAFARSOTEN I VADSTENA 1834
645
som detsamma, och samhället var till
en början, såsom redan antydts,
särdeles olyckligt lottadt, hvad läkare
beträffade, ty det hade ännu ingen annan
än en gammal lurifax, en opromoverad
läkare vid namn Dahlbom, som endast
ordinerade 15 opiidroppar att för
patienter intagas hvarje 15:de minut.
När samhället någon tid efteråt
erhöll andra läkare, tillfrågades
Dahlbom, hvad han afsett med denna
medicin; och han lär då ha svarat:
— Då de naturligtvis i alla
fall skola dö, är det ju
bättre, att de på detta sätt dö
utan plågor.
Det måste likväl tilläggas, att
apotekaren i Vadstena, Sundius, lär ha
varnat för ordinatören och hans
medi-kamenter; och till all lycka var den
människoälskande kuren redan, innan
de andra läkarnes ankomst,
gammalmodig.
Det sades emellertid mot slutet af
epidemien, att för regementsläkaren
Lundborg 35 proc. dogo af hans
patienter, för fältläkaren doktor
Engström 40 proc, för medicine kand.
Nybom 50 proc o. s. v., men för
doktor Dahlbom 103 proc under
antagande att 3 proc af de insjuknade
voro hafvande kvinnor.
Återigen taga vi oss friheten att
ordagrannt citera memoarförfattaren:
»Den 8 september gick jag ut på
kolerakyrkogården och bad tvenne
aktade borgare att låta begrafva mig
på ett ställe, som jag utsåg till
begraf-ningsplats åt mig själf, och jag lät
dessutom foga anstalt om, att min
af-lidna hustrus kista skulle blifva
upp-gräfd och nedsatt bredvid min, i den
händelse att sjukdomen, af hvilken jag
ansåg mig angripen, skulle döda mig.
Det var emellertid den ohyggligaste,
och mest hemska tid, som jag
upp-lefvat! Att höra likvagnens dån både
natt och dag, att se sjukronderna, som
gjordes, rökningen i gathörnen samt
de svarta, på hvart annat hus uthängda
taflorna, hvarpå endast ordet »kolera»
stod skrifvet, allt detta skapade en
ängslan, en nervositet, som var
outhärdlig! Och när man om
morg-narne träffades ute frågades endast:
hvilka hafva dött i natt?
En ovanlig ordning rådde lika fullt
i detta dödens hemvist. Sjukskötare
och sjuksköterskor, likkörare och
bärare, alla gjorde sin skyldighet med
en noggrannhet, som i hög grad
hedrar salig borgmästaren, dåvarande
ka-rantänsbefälhafvaren Sandahls minne.
Staden var emellertid strängt
afspär-rad genom militära vakter med
skarp-laddade gevär. En dag var jag ute
vid Östra Starby, aen mot Motala
liggande barriéren, där jag träffade
dåvarande ägaren af egendomen
Med-hamra, löjtnant Tisell, gift med fröken
Eva von Steijern, dotter till baron von
Steijern på Starby kungsgård. Han
frågade mig om tillståndet i sin
svärfaders hem, hvartill jag svarade, att
baronen vore döende och fröken
Augusta likaledes, att fröken Gustafva
vore död och öfverstinnan Reuterswärd
likaledes, äfvensom fröken Lagerberg
och trädgårdsmästaren. Några af
dessa personer voro redan för 14
dagar sedan aflidna — och om allt detta
visste han ingenting, oaktadt han var
bosatt på blott ¾ mils af stånd från
staden.
Det miasmatiska giftet började dock
slutligen aftaga i styrka, dödsfallen
följde ej omedelbarligen på
insjuknandet, och dessutom hade staden så
småningom fått många, orädda och
skickliga läkare. Sjukdomen började med
ett ord att blifva mera handterlig —
man begynte ånyo att kunna andas
och hoppas.
Slutligen förklarades staden den 7
oktober fri från smitta, och lif och
rörelse återvände så småningom.
Flera beklagliga dödsfall hade
samhället att begråta; dock vore de flestas
bortgång en vinst så väl för dem
själfva som för samhället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
