Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Kolerafarsoten i Vadstena 1834. Af —ts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLERAFARSOTEN I VADSTENA 1834
647
bad å allas vägnar, att, »såsom de
hade hört att koleran vore utbruten i
Linköping, de, såsom vane, skulle
blifva rekommenderade till
landssekreteraren Nordström för att blifva
antagna till sjukskötare i Linköping.»
De blefvo detta också, med en
aflö-ning af 32 skill. banko för karl och
24 sk. banko för kvinna, utom extra
förplägning med bränvin och kaffe.
Ecce homo! Ingen af alla dessa
angreps af kolera eller dog.
Många voro, af räddsla för
sjukdomen, alldeles tillintetgjorda. En
civil, högst aktningsvärd embetsman
trodde sig vara och var verkligen illa
sjuk, men när läkaren infann sig,
konstaterade han, att detta illamående
endast härled/le sig från för mycket
rökande med klorkalk. I hans rum
fun-nos hela molnstoder häraf, och den
arme mannen var i ordets mest
egentliga mening halfdöd af denna gemena
atmosfär.
En annan, fänrik W—g, eller den
s. k. segraren vid Sävar, köpte och
förde med sig hem medikamenter
efter alla de otaliga recepter, hvaraf
tidningarna voro öfversvämmade i
denna sorgens tid. I händelse af
sjukdomsfall trodde han nämligen, att
hans mages fullproppande med allt
detta otyg skulle öfvervinna
sjukdomen. Att lämna af dem till andra,
därtill var han för litet människovän,
utan skulle de användas för hans egen
högst manhaftiga persons räkning.
Apotekaren i staden, Sundius,
försäkrade att han köpt dylika
medikamenter för minst 50 riksdaler banko.
Medicine studeranden Jansson, en
karl med briljant hufvud, hvilken af
de andre läkarne användes vid
sjukhuset med största fördel, berättade
mig en dag, att han lyckats rädda
lifvet på sin svåger, bokhållaren
Sandberg, genom en af honom själf
uppfunnen kurmetod. Han hade
nämligen i klosterträdgården, där etternäss-
lorna växte ymnigt, begagnat sådana
för att genompiska den sjuke
syndarens iskalla mage och lyckats att på så
sätt uppvärma densamma. Svågern
utskrefs såsom frisk, men började
supa etter värre än förut, fick recidiv
och — etternässlorna hjälpte ej mera.
Dagen före stadens förklarande för
fri från kolera hölls i
klosterträdgården en högtidlig autodafé på alla de
aflidnas klädespersedlar och effekter;
och ett större antal trasor och
eländiga saker kan man aldrig få se
hopplockade. Allting brann särdeles väl
utom en vagabondshatt. Huru flottig
den än var, huru man än med
stängerna makade honom i elden, så var
det fåfängt att få honom uppbrännd
— han var brandförsäkrad.
Efter de flesta närvarandes
påstående var han fördömd. Det var
slutligen endast genom förenade
bemödanden, som denna antikvitet kunde
af lågorna blifva förtärd.
Vi drucko afsked med läkarne denna
afton; kolerasorgerna voro glömda,
otaliga historier berättades, vi hade
alla varit trogna stallbröder i faran
— och man läppjade ej på glasen.
Tvenne svågrar, lagman W., boende
I1/2 mil från staden, och borgmästaren
Bååth i Vadstena, som var
riksdagsman vid 1834 års riksdag, nu nere
på permission, voro temligen
uppskrämda för sjukdomen. Den
sistnämnde tordes ej vistas hos hustru
och barn i Vadstena utan bodde hos
svågern på W. En dag hade B.
erhållit bref från sin familj. Brefvet
emottogs vid trädgårdsgrinden af
bref-bärerskan med tång samt röktes och
skulle besvaras., Under tiden satte
brefbärerskan sig på ändan af en väf,
som låg på bleke. Att denna väfbit
blef afklippt och bränd, därom äro
berättelserna ej delade, men »si
fa-bula v e r a s i t», en gris hade
sprungit öfver väfven, och denne fick äfven
plikta med lifvet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
