Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Sveriges och Danmarks sista strid. (Duellen på Saltholmen, juli 1819.) För Varia af R—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES OCH DANMARKS SISTA STRID
651
Huru angenämt än smekmånaden
förflöt i det lyckliga hemmet, skulle han
ändock ut och lufta på sig.
Heintsie, öfverstelöjtnant, och von
Kræmer, major vid samma regemente
som Brunow, gjorde ressällskap med
honom i maj månad 1819 till
Köpenhamn för att roa sig samt för att
öfvervara fogelskjutningen i
Dyrhaven. Alla tre voro de finnar, tappra
och bepröfvade män samt kamrater
vid samma regemente. De borde
också ha varit vänner — men huru
härmed förhöll sig, kommer denna lilla
berättelse att utvisa.
Efter en i Köpenhamn intagen god
middag, hvarvid Brunow inmundigat
något mer än skäligt, begåfvo sig de
tre kamraterna ut till Dyrhaven till den
där pågående fågelskjutningen.
Heintsie hade i folkvimlet blifvit skild från
de bägge andra, men von Kræmer,
som anade, att Brunow i sitt
berusade tillstånd och med sitt dåliga
ölsinne möjligen skulle förlöpa sig och
råka ut för obehagligheter, hade ej
släppt honom ur sikte och försökte
med de mest bevekande
öfvertalnin-gar förmå honom att sätta sig upp i
vagnen och återvända till Köpenhamn.
Det var förgäfves. De voro
emellertid närvarande, när kaptenen vid
danska flottan, Graube, sköt ned sista
kvarlefvan af fågeln och blef utropad
till »Fuglekong».
Graube ägde hustru och fem barn,
var fattig ända till armod och iklädd
en ytterst torftig uniform.
Den för öfrigt så varmhjärtade
Brunow närmade sig honom, anseende
honom förmodligen i sin trasiga
uniform lika lumpen som de ord,
hvil-ka han i fyllan och villan emot honom
riktade:
»Omnihadeskjutitså 1807,
hade ni haft er flotta i
behåll.»
Graube svarade härpå med ett: »Ä r
ni svensk officer?» hvartill
Brunow, då ordväxlingen väckte upp-
seende och — omöjligt att förklara
— då han antagligen midt under
be-rusningen ändock af instinkt ville
bespara svenska officerskåren den
skammen, att en af dess medlemmar
presenterade sig inför den talrika
danska folkmassan i ett dylikt skick,
oförsiktigt replikerade ett nej, hvarvid
han ögonblickligen af Graube erhöll
den mest ljungande örfil.
Von Kræmer trädde emellertid
ögonblickligen emellan och yttrade:
— Jag är svensk officer!
Detta besvarade Graube med ett:
— Med er har jag ej något att
skaffa, ty ni har hvarken förolämpat
mig eller danska nationen, hvars gäst
ni nu är.
Örfilen var emellertid utdelad, och
efter den tidens sätt att se ansågs
Brunow af sina kamrater såsom en
pestsmittad, med hviliken ingen vidare
ville komma i beröring. Heintsie och
von Kræmer foro hem, lämnande
kamraten, landsmannen, den s. k. vännen,
åt sitt öde — och sågo honom aldrig
mera här i lifvet.
Brunow måste, efter hemkomsten
till Sverige, lofva sin chef, baron
Fabian Wrede, att genast efter den duell,
som borde följa, lämna in sin
afskeds-ansökan.
Brunows utmaning — Graube hade
fått reda på, hvem den enögde
mannen var, som förolämpat honom —
till Graube skedde formligt, och
ge-neralbefälhaf våren i Skåne lär, efter
hvad som påstods, härom i all
vänlighet hafva korresponderat med
Graubes chef, den gamle danske
amiralen baron BL!le Brahe.
Dag blef emellertid utsatt för
enviget på »Salthoimen» till någon dag
i juli 181 Q.
En bekymmersam cura posterior
inträffade nu: hvar skulle nämligen den
skymfade Brunow få två sekundanter
ifrån? Hans broder, öfverstelöjtnant
vid Södra skånska infanteriet, var
gif-ven såsom den ene, men den andre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
