Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Sveriges och Danmarks sista strid. (Duellen på Saltholmen, juli 1819.) För Varia af R—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
VARI A
Den stod ej att få och — erhölls ej
häller af Brunow. Kaptenen vid
Konungens värfvade regemente, den
varmhjärtade Elof Widegren, lofvade
visserligen att blifva sekundant, om
hans kamrater tilläte det — men dessa
samlades och förbjödo honom att
åtfölja Brunow.
Den olycklige, felaktige, skymfade
mannen reste således ensam med sin
broder till Saltholmen. Dåvarande
bataljonsläkaren vid Konungens värfvade
regemente, sedermera
provinsialläkaren i Kalmar, doktor Ekman, hade
lof-vat att följa med — och han höll ord.
Kapten Graube ansågs vid denna
tidpunkt vara hela norra Europas
skickligaste pistolskytt; och alla
såväl danskar som svenskar visste, att
han besatt en sådan öfverlägs enhet
på detta vapen, att han roade sig
med att klyfva pistolkulan på en i
väggen fastsatt, med eggen utåt vänd
knif. Då nu Graube, såsom den
utmanade, hade det första skottet,
ansåg såväl Brunow som alla andra för
oundvikligt sitt fall, och detta så
mycket troligare, som de vapen,
hvar-med Brunow var utrustad, voro så
dåliga, att den bästa af hans pistoler
på 15 steg slog kulan en hel fot på
sidan om det ställe, hvarpå det
siktades.
Kapten Qraube hade jämväl sin
broder, löjtnant vid danska marinen,
till sekundant, och anlände de bägge
bröderna jämte en tredje kamrat till
Saltholmen endast några minuter efter
det »Ola Färjeman» från Malmö
landsatt herrarne Brunow och doktor
Ekman.
Vid distansens uppmätande svarade
Diedrich Brunow endast:
— Ju kortare, desto bättre.
Den blef uppmätt till 15 steg.
Man hade sagt, att kapten Graube
haft den grymma afsikten att vilja
skjuta ut Brunows andra öga —
någonting visserligen möjligt, men föga
troligt. Åtminstone fäldes ej ett ord
därom.
Förmodligen hade han ämnat att
skjuta honom midt i pannan. Brunow
var en liten tjock karl, som utbredde
hela sin front emot Graube, hvars
broder efteråt hade yttrat till åtskilliga
svenskar:
» J e g f i x e r e d e h a m , n a a r
det s mald, o g ved Gud han
blinkede ej med sit eneste
0 j e.»
Signalen gafs emellertid och
Graube, som hade första skottet, sköt.
Kulan strök genom tschakåplåten på
Brunow, och tschakån föll i marken.
Brunows glada lynne förnekade sig
aldrig, ej ens vid detta kritiska tillfälle.
Vid upptagandet betraktade han
nämligen sin hufvudbonad och yttrade i
skämtsam ton till brodern:
— Inte värre än att Sjöström kan
laga det* (ett uttryck, som i Skåne i
flera decennier därefter bibehållit sig
såsom ett ordspråk, Brunow till
minne.)
— Nu har ni skjutit och felat,
yttrade nu Brunow till sin motståndare,
och turen är min. Efter den dödliga
förolämpning, som ni gjort mig, borde
jag ej spara edert lif, men ni har
hustru och fem små barn. Min tjänst är
under alla förhållanden förlorad, och
ej ens eder död kan utplåna den
skymf, som ni tillfogat mig — men om
ni gifver mig en skriftlig upprättelse,
skall affären oss emellan få vara
af-slutad.
Graube lär härpå endast ha
genmält:
»Skyd först o g snakke
s e ’ n !»
Nu återstod för Brunow ej annat än
att träffa, ty erhölle dansken ett andra
skott, vore Brunow förlorad.
Brunows pistol hade, utom förut
omtalade »goda» egenskaper, äfven
den att, om krutladdningen vore al-
* Sjöström var en i Malmö bosatt
sadel-makare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
