Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Sveriges och Danmarks sista strid. (Duellen på Saltholmen, juli 1819.) För Varia af R—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES OGH DANMARKS SISTA STRID 653
drig så litet för stor, sloges kulan så ur
skottlinien, att man ej visste, hvart
den hade tagit vägen.
Brunow lossade emellertid sitt
skott och mirabile dictu —
träffade. Kapten Graube snurrade rundt
om och fattade tag uti ett bredvid
honom stående träd. Träffad strax
nedanför hjärtat och sägande endast:
»Nemesis», störtade han till
marken.
Då den danske kirurgen lär hafva
varit lika rädd som oduglig, slängde
doktor Ekman undan honom, tog ut
kulan inom några minuter och förband
den sårade, försäkrande hans broder,
att han ansvarade för patientens lif.
Det blåste hårdt denna dag, och
Saltholmen är flack. Antingen nu kapten
Graube ej ägde någon öfverrock eller
också skämdes att visa svenskarne
den, som han hade — nog af, den
godsinte Brunow omfamnade sin
fallne motståndare och svepte omkring
honom sin nyligen från S :t Petersburg
ankomma dyrbara sobelpels*, hvari,
som det påstods, en ganska stor
summa penningar lär ha varit
instucken.
■ Båda nationernas färjelag hade
emellertid begärt tecken af sina
kamrater, huru det stod till.
På båda sidor hade man tagit för
afgjordt, att en af motståndarne skulle
blifva på platsen, och danske
färjemannen skulle, ifall kapten Graube
lefde, efter öfverenskommelse hissa
Dannebrog, och i motsatt fall hvit
flagg.
Så snart den danska båten nu kom
inom »Tre kronor», hissades, enär
Graube lefde, Dannebrog, hvarefter
den stora folkmassan, som samlat sig,
började att hurra. Allt som båten
* Oaktadt det var midt i sommaren,
be-höfdes nog pels, då man under hård blåst
skulle ut till Saltholmen.
emellertid närmade sig, kunde man
endast se fem af de sex personerna,
som begifvit sig ut; den sårade låg
nämligen nere på färjans botten, och
febern hade börjat.
Man frågade därför: Fick ej
svensken sitt skott? Men då härtill
svarades nej, började folkmassan genast att
ropa: »kanaljeri, det har skett
kanal-jeri!»
Löjtnant Graube uppsteg då på
färjans reling och yttrade:
— Min bror sköt, men sköt bom.
Svenskens skott träffade däremot,
men kulan är uttagen. Min bror
lefver gudskelof, och kommer att lefva.
Slutligen tillade han i en mycket
allvarlig ton:
— Här föreligger ej något kanaljeri.
Tvärtom! Som min bror ej hade
någon ytterrock, förärade den svenske
öfverstelöjtnanten honom en sådan,
värd många hundra riksbanksdaler.
Under en tystnad, djup som
grafvens, åtskildes de stora folkmassorna.
När den svenske färjemannen på
morgonen lämnade Malmö, hade han
öfverenskommit med kamraterna att,
om öfverstelöjtnanten lefde, när han
kom hem, skulle den blågula vimpeln
blåsa från masten, hvaremot, om han
vore död, farkosten skulle vara utan
flagg.
Det var skymning, när bröderna
Brunow återkommo till Malmö, och den
långa promenaden ifrån vakten vid
strandporten till lanternan var
fullproppat! af en folkmassa, uppgående
till flera tusen personer.
En färjeman ropade:
— Gudskelof, Ola, jag ser, att du
har öfverstelöjtnanten med dig!
Detta tilltal besvarade Ola sålunda:
— Ja, min lif och själ, och det så
helbrägda, att intet hår är krökt på
honom.
När han kommit i land, spridde sig
som en löpeld underrättelsen om
Bru-nows förhållande och danskens fall.
Åtta à tio handfasta karlar fattade tag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
