- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
708

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En chiantifantasi. Af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7(18

VARI A

Och nu ha åren gått. Artistslarfven
har gjort karriär, han är hög
ämbetsman, han är en af konstens
stöttepinnar hemma, han har format sitt
lif efter egen smak och vilja, han är
eftersökt och uppskattad. Ungdomen
med flyttfågellif, frihetslust, obundna
vanor, ligger långt i det förgångna.
Han har blifvit gammal, han har på
något sätt blifvit påmind om hvad han
en gång ägt och flytt ifrån. Och han
har rest hit, har tagit reda på sin
sons adress, har sökt upp källaren
under patricierpalatset. »Och nu är jag
här», som det heter i gamla komedier.

Ja, nu sitter herr grefven och
hof-intendenten inkognito i Giulios
källare, äter middag ibland de sina och
sköljer ner sina iakttagelser med den
friska, skarpa chiantin. Alldeles hvad
jag också gör. Hans familj har ett
släpgöra, det måste medgifvas.
Sonhustrun mår bra af det, hon kokar i
ett öfvermått af välmåga. Men
sonsönerna? Cesare är ständigt på språng
mellan borden, ett uppdraget urverk,
som aldrig hvilar. Han är nog ej
mer än sexton år, det ligger ett drag
af melankoli öfver det fina ansiktet
med de stora bruna ögonen. Han är
lik den gamla bleka fotografi, herr
grefven har — eller borde ha — i sin
plånbok — där står en smärt gosse
i gul skoluniform med bersaglierhatt.
Det är Cesares far som barn, det har
Giovanna skickat en gång i tiden.

Jag läser grafvens tankar i hans
ögon, som äro riktade på sonen.
Denne har nu placerat sig vid en pulpet
och ser viktig ut, där han sitter och
tittar ner på ett papper med en min,
som hade han sitt lands politik att
klara. Gossen med bersaglierhatten
har växt upp till en grotesk personage,
som understår sig att likna sin pappa.

Grefven fyller sitt glas.

Hans son är ej utan begåfning. Han
förstår att sätta andra i fart, att
befalla utan att göra sig själf
öfverflö-digt besvär. Jag genomskådar dig,

herr grefve. Chefnatur, tänker du,
chefnatur — liksom jag, tänker du.
Jag ser nog hur du småler i
mustascherna. Du ser framför dig din son,
inte i blå väst och i skjortärmarna,
utan korrekt och dekorativ som du
själf sitta vid ett kommittébord
hemma. Med sitt värdiga uppträdande
och sin klangfulla härskareröst är han
själfskrifven ordförande. Och är det
inte så, att han gör ungefär lika
mycken nytta på den platsen, som de
andra, de som nu sitta där?

Nu är grefven i sin slarfviga
ungdoms land, han är utanför allt som
omsluter hans dagliga synkrets, och
objudna tankar tränga sig fram, där
han sitter i detta måleriska källarhål,
som inte i något afseende påminner
om hans lifs vanliga miljö, och
om-gifven af en publik, som inte häller
den är hans vanliga. Nu frågar han
sig själf, hvad han har här att göra.
Borde han inte ha stannat där han
växt fast, och där han var hemma?
Han liksom hans son spelar ju en
roll, som han valt och lefvat sig in i
och som han passar för och som han
ej bör lämna.

Nu blir det i en hast scenförändring.
Den välmående frun försvinner —
säkert färdigstekt — och padronen intar
i egen hög person hennes plats vid
spiseln. Han har omgjordat sig med
ett skinande hvitt förkläde, och själf
skiner han af värdighet. I sin blå
väst, sin röda halsduk och rodnande
näsa med pincenez står han i
eldskensbelysningen med kastrullerna
blänkande omkring sig och rör i grytorna med
höger hand — med den venstra
fläktar han på elden med en solfjäder af
halm. Han är i sitt esse äfven i denna
situation, har välvilligt öfvertagit sin
makas göra och är karl att sköta det.
Som han är en meddelsam natur,
sänder han lite emellan en replik ut till
gästerna utan att vända sig från sina
grytor, som han utan uppehåll
småpratar med. Han spelar sin roll med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0713.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free