Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En hjärtesak. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
716
VÄRJA
— så — ja, nej, jo en cigarr — tackar
— en kväll, en kväll jag komma utför
trappan i konsulatet, en — en svängig
trappa, en vindlig, en vindeltrappa. Ja.
Konsul Naumann gjorde en paus.
Han såg sig frånvarande omkring,
liksom frågande. Därpå brast han i
skratt.
— Hö, hö. Spökhistoria — eh?
Jag berätta bra?
— Nå. Jag kommer i trappan —
då — då ser jag — i farstun inunder
— Lilitte.
Den unge mannen i bambustolen
gjorde en rörelse af öfverraskning.
— Hvad, sade han, verkligen —
Konsuln drack och nickade:
— Ja, Lilitte. Hon stod under den
nedskrufvade gaslågan, som inom sin
metalltrådsglob brann spöklikt och
svagt, kastande ett skuggnätverk på
den kalkade väggen. Hennes ansikte,
riktadt uppåt, var som väggen: hvitt
och med dessa skuggor öfver, likt fina
galler...
— Då hon fick se mig — jag hade
stannat — sträckte hon upp armarna.
I nästa ögonblick var hon försvunnen.
— Jag var som förlamad. Gud vet
hur länge jag stod där. Då jag hörde
janitoren — jag menar portvakten,
komma uppför trappan, gick jag ned.
— Hade han sett någon? — Nej. —
En dam? — Nej, öfverste. Han
kallade mig colonel i stället för konsul.
Konsul Naumann skrattade ånyo.
Litet fånigt, tyckte sig svågern märka.
Och han iakttog honom skarpt.
Konsulns ögon vandrade öfver karafferna
och rundt taket. Blicken var simmig.
— Den natten sof jag ej mycket.
Blundade jag någon stund, såg jag
genast Liilittes smärta gestalt, hennes
bleka ansikte, läpparna, hvars
kurf-vor bildade en båge. En gång tyckte
jag mig höra hennes röst och tände
lampan. I morgonslummern drömde
jag, att jag var död, och att det var
hon som sökte mig.
Konsul afbröt och sade abrupt:
— Din konjak är mycket stark. Men
god. Ja, god. God, god, god. Höhö.
Därpå fortsatte han med underlig,
tjock :< st:
— En morgon då jag stod vid
fönstret i konsulatet, som vette åt Union
Square, Union Square, säger jag, —
förstår ni det, Union Square —
så — så — höhö ...
Gästerna sågo förvånade ut, tittade
på hvarandra, men sade ingenting.
Konsul Naumann, hvars ansikte var
omväxlande hvitt och rödt, smålog och
gungade fram och tillbaka på stolen.
Han drack ur sitt vattenglas och fyllde
det till hälften med konjak.
— Ja, vid fönstret var det. Då —
då ser jag plötsligt på gatan henne,
Lilitte och — och, kan ni tänka er
det, herr — herr — unge man jag
har glömt ert namn — nå, jag ser —
i hennes armar — jag mena — i
hennes sällskap den där turken — eller
italienar —
Här hickade berättaren våldsamt till.
Den unge mannen, till hvilken han nu
uteslutande tycktes tala, såg generad
ut. Svågern vred sig oroligt på sin
stol.
— Naumann är ju rusig, hviskade
han till värden.
— Det — det kan ju knappast kallas
en spökhistoria, anmärkte
bambustols-ynglingen.
Men konsuln började oväntadt gråta.
— Hon ljög att hon var död,
snyftade han, hon hade bara öfvergifvit
mig, och det för en sådan där
mördare. Nej, det är ingen
spökhistoria ... Ah — uh. — Det är en
hjärtesak —
— Haha, skrattade svågern, akta
dig så du ej får slag bror Naumann
— nu hör jag damerna komma.
Borta vid grinden skymtade ljusa
klädningar och ur dunklet framträngde
kvinnoskratt, röster, klara och fylliga.
Den unge mannen fick brådt att resa
sig. Han knackade ur sin pipa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>