Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Markol. En hungerfantasi. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKOL
719
höras, — därpå följde kappsäcken af
ryssläder och resetuiet med
kristallflaskorna, båda delarne umbärliga för
den som ej kan resa sin väg, — så
kom turen till briljantknapparne i
skjortveeket, äfven de obehöfliga —
enkla benknappar gjorde ju samma
nytta, och sedan följde — i snabb följd
— umbärliga klädespersedlar och
därefter mindre umbärliga sådana.
Nu fanns emellertid ingenting mer
att ta, Markol var så godt som
barskrapad. Det enda som återstod
honom var käppen som han bar i handen,
käppen som han inte kunde göra sig
af med. Att äga en käpp med
förgylld silfverkrycka är ju i allmänhet
ett bevis för att man på det hela taget
för en angenäm och bekymmerlös
tillvaro, men under vissa förhållanden
kan det dock visa sig vara vanskeligt
nog.
Markol hade alltid hållit så mycket
på den käppen, den var ett minne
efter hans aflidne far, han hade fått den
då fadern låg på dödsbädden — dem
dagen då han själf eröfrade den hvita
mössan; och för Markol var det en
omöjlig och olidlig tanke att skilja sig
vid den, det föreföll honom otänkbart
helt enkelt — allt annat utom det.
Och hans feberaktiga blick,
omtöcknad af hungerkval, spände sig
omkring de många lysande
käppkryckorna i fönstret framför honom, och
liksom rädd att frestelsen skulle bli
honom för stark, stack han käppen han
bar i handen innanför rocken och
hängde den i ett af ärmhålen, han
tyckte det var säkrast att inte känna
den i sina händer.
Och medan Markol med
sammansnörd strupe och förvildade tankar åter
började drifva utefter avenyen,
erinrade han sig ett visdomsspråk af den
store Salomo, som hans far ofta
anförde — »döden är bättre än armod».
Han kom äfven att erinra sig
någonting annat — sin hustru.
Det hade inte gått att köra i par
med henne. De hade kört fast,
ohjälpligt, omöjligt fast — det hade
inte funnits en sak inom universum,
som de haft samma mening om. Och
så hade Markol vridit sig ur seltygen,
lämnat henne — gått sin väg — rest.
Och han hade tryggt kunnat gå,
hustrun hade byggt boet och fört dit
pengarne, Markol hade ingenting ägt,
han hade saklöst kunnat försvinna,
man skulle hvarken sakna honom för
hans egen eller för den ekonomiska
valutans skull.
Om det blott någon gång hade gällt
något för honom, Markol, gällt att
om också blott få förtjäna för lifvets
nödtorft — blott det, men — man
hade aldrig fordrat någonting af
honom — allt hade funnits förut — och
inte blott lifvets nödtorft utan lifvets
öfverflöd — ett öfverflöd, som till slut
gjort honom själf helt öfverflödig.
Nej, man hade ingenting annat
fordrat än att han skulle lägga
dagakarls-funderingarne å sido. Hade han inte
haft skäl att vara nöjd då lyxen och
öfverflödet kommit till honom utan
att han behöft röra ett finger.
Men Markol var inte nöjd, innerst i
själen satt en oro och gnagde honom
som han inte kunde göra sig fri ifrån.
Och kylan och väsenslösheten i
hemmet och i förhållandet till hustrun lät
honom till slut inte längre härda ut.
Och en kväll på försommaren, då han
från staden skulle återvända till
sommarstället, där de bodde, skref han
på ett kort några ord till sin hustru —
satte sig på tåget och vände ryggen till
hvad som varit. Färden gick så lång
som vägen bar d. v. s. så långt som
järnvägen varade.
Markol kom morgonen efter till en
stor stad, där han visserligen inte
kände en människa eller hade någon
förbindelse, men där han beslöt sig för
att stanna.
Och här hyrde han bostad och
började söka arbete.
Arbete! — Arbeta — det var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
