- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
723

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Hjärtat. (The tell-tale heart.) Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJÄRTAT

723

den — o, så sakta! Och när jag
hade fått upp den så pass mycket, att
där fanns plats för mitt hufvud, stack
jag in en blindlykta... alldeles
tillstängd ... tillstängd så att intet ljus
sken fram — och sedan stack jag in
mitt hufvud. Åh, ni skulle ha
skrattat, om ni kunnat se hur slugt jag
stack in det! Jag flyttade det
långsamt, mycket, mycket långsamt, så att
jag inte skulle störa den gamle
mannens sömn. Det tog mig en timme att
sträcka hela mitt hufvud så långt in
genom dörröppningen, att jag kunde
se honom, där han låg i sin säng...
Ha! Skulle en galen människa varit
så klok som så? Och se’n när mitt
hufvud väl var inne i rummet,
öppnade jag på lyktan, försiktigt... o,
så försiktigt... försiktigt (ty
gångjärnen gnisslade) — öppnade den just
så mycket att en enda fin stråle föll
på det gamlika ögat... Och detta
gjorde jag under sju långa nätter —
hvarje natt just vid midnattstid —
men jag fann städse ögat slutet, och
då var det omöjligt för mig att
fullborda gärningen, ty det var ju icke
den gamle mannen själf, som var mig
till förargelse, utan hans onda öga.
Och hvarje morgon, när dagen
bräckte, gick jag djärft in i hans rum och
talade oförskräckt med honom,
kallande honom vid namn i hjärtlig ton
och frågande, huru han hade tillbragt
natten. Så ni ser, att han i
sanning-skulle ha varit en bra
skarpsinnig-gammal man för att kunna misstänka,
att jag för hvarje natt, just vid
tolfsla-get, stod där och betraktade honom
medan han sof.

Den åttonde natten var jag
försiktigare än någonsin, när jag öppnade
dörren. En klockas visare rör sig
snabbare än min hand gjorde ...
Aldrig före denna natt hade jag k ä n n t
hela vidden af mina krafter — af min
förslagenhet. Jag kunde knappast
hålla inne med mina känslor af triumf.
Att tänka sig att här stod jag och

sköt upp dörren tum för tum, och
han inte ens drömde om mina
hemliga planer och åtgöranden! Jag rent
af skrattade invärtes vid tanken på
detta, och kanske hörde han mig, ty
plötsligt flyttade han på sig i sängen,
som om han blifvit skrämd. Nu tror
ni kanske, att jag drog mig tillbaka...
åh nej. Det var svart som beck i
hans rum, så tjockt var mörkret, (ty
han hade alltid fönsterluckorna noga
tillskrufvade af fruktan för tjufvar) och
därför visste jag, att han inte kunde
se, att dörren stod på glänt, och jag
fortsatte att skjuta upp den ...
oaf-brutet... oafbrutet.

Jag hade mitt hufvud innanför och
skulle just till att öppna lyktan. Men
min tumme slant mot det lilla knäppet,
och den gamle mannen for upp
isängen och ropade: »hvem där?»

Jag stod alldeles stilla och sade
intet. På en hel timme rörde jag
inte en muskel, och jag hörde honom
icke lägga sig ned igen... Han
satt alltjämt upprätt i sängen och
lyssnade... just som jag har gjort
natt efter natt — då jag lyssnat på
dödsuren i väggen!

Så hörde jag ett sakta stönande,
och jag visste att det var ett stönande
af dödlig förfäran. Det var icke ett
kvidande af smärta eller bedröfvelse
— o, nej, det var detta dofva,
half-kväfda ljud, som stiger ur själens
djup, när den är öfverväldigad af
fruktan. Jag kände det ljudet väl.
Mången natt, just vid midnatt, då all
världen sofver, har det höjt sig ur min
egen barm och med sitt skräckfyllda
eko gjort fasan, som omhvärfde mig,
djupare ... Jag säger er, att jag
kände det väl. Jag visste hur den gamle
mannen hade det inom sig — och
beklagade honom, ehuru jag skrattade
i mitt hjärta. Jag visste att han hade
legat vaken alltsedan det första lätta
bullret, då han vände sig i sängen ...
Och från den stunden hade hans
farhågor endast blifvit honom mer och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free