Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Hjärtat. (The tell-tale heart.) Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
VARI A
mer öfvermäktiga. Han hade försökt
att resonnera bort dem — men han
kunde icke. Han har sagt till sig
själf: »det var ingenting annat än
vinden i skorstenen ...» eller »det var
bara en råtta, som sprang öfver
golfvet ...» eller också så här: »det var
visst syrsan jag hörde...» Ja, han
hade sökt lisa i dessa tröstegrunder,
men funnit allt förgäfves. Allt f ö r
-g ä f v e s ... ty Döden, som
nalkades, skred fram till honom med sin
svarta skugga och omhöljde sitt
offer. Och det var just den
osynliga skuggans ödesdigra inflytande,
som kom honom att känna •— änskönt
han hvarken såg eller hörde — att
känna närvaron af mitt hufvud inne
i rummet.
Sedan jag tåligt väntat en lång stund
utan att höra honom lägga sig ned,
beslöt jag att öppna en liten — en
mycket, mycket liten springa på
lyktan. Jag gjorde det — ni kan inte
föreställa er huru sakta... sakta —
och slutligen sköt en enda, svag stråle,
lik en spindels tråd, ut genom
springan och föll på det gamlika ögat.
Det var öppet, vidöppet...
vidöppet... och jag blef ursinnig, när jag
såg det. Jag såg det fullt tydligt —
en mattblå glob med den förhatliga
hinnan öfver, som isade mig till
märgen i mina ben. Men jag kunde
icke se någonting annat af den gamle
mannens anlete eller gestalt, ty liksom
af instinkt hade jag riktat strålen rakt
på det fördömda ögat.
Har jag inte redan sagt er, att hvad
ni tar för vanvett endast är en
onaturligt uppdrifven sinnenas skärpa?...
Nåväl, i den samma stunden nåddes
mina öron af ett lågt, entonigt, snabbt
ljud, liknande en klockas ticktack —
när den är invecklad i bomull. Äfven
det ljudet kände jag nogsamt till...
Det var den gamle mannens hjärta,
som slog... Det ökade mitt raseri,
liksom trumslagen egga soldaten till
mod.
Men äfven nu behärskade jag mig
och stod stilla. Jag knappast
andades ... Jag höll lyktan orörlig... Jag
ville försöka, hur länge jag kunde hålla
strålen stadigt riktad på ögat...
Under tiden ljöd hans hjärtas helvetiska
tapto allt starkare. Högre och
högre... snabbare och snabbare för
hvarje sekund!... Den gamle mannens
ångest måste ha varit förfärlig...
Det ljöd högre, säger jag... högre för
hvarje sekund — hör ni det? Jag
har ju sagt er, art jag är nervös —
det är jag också... Och då, under
nattens stilla timme, midt i det
gamla husets skräckfulla tystnad,
hetsade ett så sällsamt ljud upp mig
till obetvinglig fasa. Och likväl —
ännu några minuter behärskade jag
mig och stod stilla. Men hjärtslagen
ljödo högre... högre ... Jag trodde
att hans hjärta skulle sprängas ... Och
nu greps jag af en ny förskräckelse:
ljudet kunde höras af grannarna!...
Den gamle mannens stund var
kommen! Med ett gällt rop slog jag upp
lyktan och sprang in i rummet. Han
skrek till en gång — bara en gång.
Inom ett ögonblick hade jag dragit
ned honom på golfvet och stjälpt
den tunga sängen öfver honom.
Jag log i glädje, att så mycket
redan var gjordt af mitt arbete. Men
under många minuter fortfor hans
hjärta att slå med ett dämpadt ljud...
Det gjorde mig dock ingen förtret,
detta kunde icke höras genom
väggen! Till slut tystnade ljudet. Den
gamle mannen var död. Jag tog bort
sängen och undersökte kroppen. Ja,
han var död, stendöd. Jag lade min
hand på hans hjärta och höll den så
många minuter... Där förnams
intet klappande. Han var stendöd.
Hans öga skulle aldrig besvära mig
mer.
Om ni ännu tror att jag är galen,
så skall ni inte tro det längre, när ni
får höra hvilka kloka mått och steg
jag tog för att dölja den döda kröp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
