Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Hjärtat. (The tell-tale heart.) Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT
725
pen. Natten led mot sitt slut, och jag
arbetade snabbt, men tyst.
Jag lossade tre tiljor i golfvet och
bland fyllningen lade jag den döde.
Sedan passade jag in tiljorna på deras
plats igen ... så skickligt, så konstfullt
att intet mänskligt öga — icke ens
hans öga — skulle kunnat upptäcka
någonting, som inte var som det
bor-dtei. Det fanns intet att tvätta bort...
icke den minsta fläck ... icke ett
blodspår ... Därtill hade jag varit alltför
slug.
När jag slutat mitt arbete var
klockan fyra — och ännu mörkt som vid
midnatt. Då klockan slog, hörde jag
ett bultande på porten åt gatan. Med
lätt hjärta gick jag ned för att öppna,
ty hvad hade jag n u att frukta!
Tren-ne män trädde in, hvilka med
fulländad artighet presenterade sig såsom
polisens utskickade. Ett skrik hade
hörts af en granne under natten, man
fattade misstankar om orent spel,
anmälan gjordes å polisstationen, och
de (polismännen) hade blifvit
beordrade att genomsöka lägenheten.
Jag smålog — ty hvad hade väl
jag att frukta! Jag bad herrarna
vara välkomna. Hvad skriket angick,
sade jag, så var det jag själf, som
skrikit i sömnen. Och den gamle
mannen hade »rest till landet»,
förklarade jag. Jag förde mina gäster
omkring öfverallt i huset. Jag bad dem
söka — och söka väl. Slutligen
ledsagade jag dem till hans rum.
Jag visade dem hans dyrbarheter —
orörda och i godt förvar. Och i
öf-vermåttet af min tillförsikt flyttade jag
in stolar i rummet samt inbjöd dem att
hvila ut d ä r efter sina mödor, medan
jag själf, vild af djärfhet i känslan af
min fullständiga triumf, ställde min
egen stol just på den fläck, under
hvil-ken mitt offers kropp hvilade.
Polismännen voro tillfredsställda.
Mitt uppträdande hade
öfverty-gat dem. Jag kände mig förunderligt
väl till mods. De sutto kvar, pratande
om ditt och datt, och jag deltog
gläd-tigt i samtalet. Men inom kort
kände jag, att jag blef ganska blek, och
började önska, att de ville gå sin väg.
Mitt hufvud värkte, och det ringde
för mina öron, tyckte jag... Men
de sutto alltjämt kvar, och alltjämt
pratade de ... Ringandet för öronen
hördes tydligare — det fortfor och
hördes tydligare. Jag talade mer
flödande för att blifva det kvitt, men det
fortfor och växte i styrka — ända tills
jag slutligen fann, att det icke var
ett ljud inne i mina öron.
Tvifvelsutan blef jag nu mycket
blek, men jag talade blott mera
flytande än förut och med höjd röst...
Dock, ljudet hördes ännu högre —
och hvad kunde jag göra?... Det
var ett lågt, entonigt, snabbt
ljud, som ganska
mycketlik-nade en klockas ticktack —
när den är invecklad i
bomull. Jag flämtade efter andan ...
polismännen märkte det icke. Jag
talade häftigare ... ifrigare ... men
ljudet kunde jag icke
öfver-rösta... Jag reste mig upp, och
med gäll stämma och våldsamma
åtbörder började jag resonnera om
något lappri... men ljudet kunde
jag icke öfverrösta...
Hvarför ville de inte gå sin väg?... Jag
gick fram och tillbaka på golfvet med
tunga steg, som om jag blifvit retad
till ursinne af något yttrande å
polismännens sida... men ljudet
kunde jag icke förstumma. O
Gud, hvad kunde jag göra ? ...
Jag-rasade — jag röt — jag svor!
Jag-lyfte upp stolen jag suttit på och stötte
den hårdt mot tiljorna — men ljudet
hördes öfver allt annat och tillväxte
oföränderligt i styrka. Högre ...
högre... högre ljöd det!... Och
hela tiden sprakade männen gemytligt
och smålogo. Var det möjligt att de
icke hörde?... Allsmäktige Gud, nej,
nej! De hörde — de misstänkte —
de visste! De gjorde sig lustiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
