Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Ur Ture Bergs bref. (Första högen.) Af Fredrik Vetterlund - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR TURE BERGS BREF
733
Först tänkte jag icke på något, utan
satte mig .fried Bjurstens svenska
grammatik. Men dess utredningar om
kopula och predikatsfyllnad blefvo
för ledsamma, och då nu hela rummet
för en kort stund var mitt, började jag
gymnastisera, hoppa ikapp med
skuggorna mellan pulpeterna eller klifva
upp på stolarna och skrufva på en
lampa här och där...
Och minuterna gingo; psalmsången
uppe i bönsalen hade slutat, endast
blåsten klagade långt därute, fjärran.
Ännu, tänkte jag, sofva de mest
därhemma. Torget, som nyss
genljudit af skolpojkarnes tramp, är ånyo
tyst i mörkret; vårt hus därborta
ligger i mörker. Morgonbrasan i mitt
rum har glödt ut.
Ett ögonblick hade jag en
förnimmelse, att jag var fängslad här, icke
bara af lÜetta öfvergifna klassrum,
utan af dessa omgifningar
öfverhuf-vud. Jag kände mig äldre än mina
år. Hvad hade jag att göra med de
flesta af dessa pojkar, som inte
brydde sig om mitt? Nå, Bjurstens
grammatik var jag ju inte slängdare i än
de flesta af dem... det kommer väl
förresten nu genast att visa sig.
Ånyo hördes psalmsången däruppe;
nu var bönen snart slut. Rätt hvad
det var, hördes buller i trappan, först
aflägset, doft, så en lavin, som hastigt
närmar sig... Nu slås dörren upp,
och de första rusa in, och hela hopen,
och på några ögonblick äro bikupans
alla celler besatta ... hvar och en
pojke med mycket buller på sin plats.
Man hinner väl med att ge hvarandra
några böcker i skallen här och där,
ja, att hastigt läsa genom läxan. Men
snart höras steg i förstugan, det blir
tyst, läraren träder in, lektionen
börjar — i lampornas trista ljus.
IV.
Vidare minns jag de svarta
höstkvällarna, då vinden förde hela fång
af gula lof mot murarne hemma.
Inifrån det upplysta rummet såg man
ingenting utom kolmörker.
Hade vi en eftermiddagslektion,
sprungo vi, minns du det, hem bland
tjutande pojkar från skolhuset, som
var upplyst i en mängd fönster ut
mot mörkret.
Nyss hade där väl på skolgården
varit dödt och svart tills gatan började
med sina glåmiga oljelyktor. Men så
har en klocka klingat gällt, och där
inne från skolhuset har plötsligt hörts
en begynnande, dof, fjärran åska...
på några sekunder har den tagit till
som en lavin, rullat ner genom alla
korirdorer och trappor och ut genom
dörrarne, där den blifvit skrik och
rop och upplöst sig, som när man
välter en vagn med småsten, i allt gällare
diskant, i allt flere hundratals
enskilda ljud af hvar sten särskildt...
stormande som det unga lifvet.
Så dog det bort i gatorna... och
den lilla staden var tyst i
höstkvälls-mörkret.
Kommo vi så, du och jag, upp till
mig, där de hade ljus, förnam man
inte då hur kolmörkret slöt sig tätt
upp till rutan.
En gång vid ett sådant tillfälle fick
jag lust att omigen kila bort till
skolplanen, ensam. Jag glömmer inte,
hur släckt och svart skolhuset , låg
på sin öppna plan och hur jag
nu såg, hvad jag inte förr sett:
höstvinden sopade blad, som i lyktskenet
visade sig gula, ned från
trädkronorna, hvilka förlorade sig i blinda
natten. Och bakom skolhuset och
allt-samman, i den stora, nu alldeles
osynliga parken, rullade och dånade vinden
i orgeltoner, så att det lät som ett
i mörkret osynligt haf.
Naturligtvis minnes du, hur man
dessa första år betraktade själfva
skolhuset? Med respekt och obehag?
Men som faran lockar, hade jag nu
med elfvaàringsfantasi velat se odju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
