Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Ur O. Hermelins samling sagor, sägner och lekar (f. n. under tryckning) - II. »Nycklaberget»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR O. HERMELINS SAMLING SAGOR, SÄGNER OCH LERAR 31
vet man icke numera, ty det är så
länge sedan det där skedde och nu är
mycket af denna »passascha» glömdt.
En förståndig granne hade lärt honom
ett och annat, huru han skulle bära sig
åt att få skatten, som fanns i berget.
Hade han i allo rustat sig därefter så
— men inte ska en på förhand tala
om, hur det gick med det en tänker
tala om.
På själfva julnatten begaf han sig i
våg till berget. Det var kallt,
stjärnorna blinka, och blänkte och snön låg
tjockt på marken. Han höll och band
Brunte, som var förspänd en släde, på
den jämna planen nedanför berget och
ej långt från det ställe, ett stycke upp
i bergväggen, där han visste att
berga-jätten hade sin dörr. Helt varliga kröp
han dit upp, satte nyckeln i
nyckelhålet, vred om och började dra — och
si stendörren rörde sig — berget låg
öppet. Därinne kändes det varmare
än ute; ett rödt ljussken mötte honom
och han hörde jättefolket snarka.
Om de nu vakna är det förbi med
mig, tänkte han, men så kom han ihåg
att på julnatten då alla kristna
människor vilja vara tidigt vakna för att
glädja sig åt frälsarens födelse, då sofvo
trollen hårdare än annars, ty de hafva
ingen del i den glädjen. Därpå gick
han dristeliga längre in och såg sig
omkring. Små röda ljusstrålar
ut-gingo från bergväggarna, men han såg
inga ljusstumpar ej häller några
ljusstakar. Långt in i kutøn låg jätten,
jättemor och deras barn, men han var
angelägnare att få rätt på deras pängar.
Jo, nu fick han syn på en
kopparkit-tel utmed väggen och längre bort stod
ytterligare ett par sådana. Han tittade
i den första. Den var nära full med
guldpängar.
Därpå tog han hela kitteln i öronen,
bar honom fram till dörren, och med
ett starkt rep hissade han kitteln
försiktigt ned, ställde honom på skjutsen,
satte sig själf upp, men råkade
med foten sparka till kitteln, som gaf
ifrån sig en stark klang. Det
bullrade i berget, han lät piskan hvina,
fick god fart, bonden tyckte att det
tissla och tassa bakom honom, men han
såg sig ej om, ty då hade alltsammans
gått förloradt. Han körde för öfrigt
öfver en plöjd åker hvarigenom, såsom
bekant är, trollens färd hindrades.
Ändt-ligen var lian så godt som hemma,
gården låg framför honom, vägen gick
utmed Svartån och han hörde inte
längre det där tassande ljudet bakom
sig. Då skrattade han och mumlade:
»Jag tror att trollen fick lång näsa
i natt.» Men det skulle han inte ha
sagt för släden trilla på sned och
kitteln med pängarna kom i ån.
Nu var det trollens tur te skratta,
så hördes otteringningen från Säby
kyrka. Då tego de och bonden tyckte
sig se dem springa allt hvad de kunde
åt berget till.
I detsamma kom kvinnfolket med
bloss ut från gården för att gå till
kyrkan.
»Står du här far?» sa hustrun. Men
du vänner hästens näsa åt gali håll!
»Kom mä oss!>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
