Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dragna knän. Ansiktet var förvridet
af smärta och blåaktigt. Ögonen voro
stirrande och vidöppna. På de
half-öppna läpparna syntes ett gulaktigt
slem. Den gamles anlete var nästan
oigenkänligt och det enda, som var sig
likt, var skägget, hvilket var af en
ovanlig hvithet.
Sergius Baburin förstod genast hvad
som förefallit.
Dimitri Iwanowitsch Michailow hade
dödt af gift. Allt tydde på förgiftning.
Men hur hade det tillgått?
Urstånd att företaga sig något eller
fatta något beslut, stirrade han på den
dödes ansikte, under det att tankarna
jagade genom hans hjärna.
Var det själfmord eller mord?
Den döde kunde ej tala och skulle
taga hemligheten med sig i grafven.
Men hur skulle Anna Petrowna bära
detta slag?
Han skyndade därifrån för att
meddela henne hvad som händt.
Anna Petrowna hade vid den
fasansfulla underrättelsen utan medvetande
sjunkit i hans armar; han höll henne
fast omsluten, ty han kände, att han
nu var hennes enda stöd.
— För Quds skull, Sergius
Michailo-vitsch, säg mig hur det kunnat gå till?
utbrast Celina Wolkanska.
— Jag vet ingenting alls, var svaret.
Hvad skola vi ta oss till med Anna
Petrowna?
Bär henne till soffan.
Båda hjälptes åt att bära den
afsvim-made på soffan.
— Berätta nu hvad ni såg, Sergius,
bad polskan. Hade Michailow redan
kommit hem? Anna Petrowna väntade
honom först längre fram på
förmiddagen.
— Han kom på samma gång som
jag och ligger nu död i sitt rum.
— Hur är det möjligt? Af hvad
kunde han dö så plötsligt?
— Af gift.
— Gift! Wolkanska stirrade
förskräckt på Baburin; den fasansfulla
underrättelsen förlamade äfven henne.
Baburins blickar fästes åter på
fästmöns anlete. Öfverväldigad af sorg
och smärta sjönk han ned bredvid
Anna Petrowna samt betäckte hennes
vaxbleka kinder och slutna ögon med
brännande kyssar, som om han därmed
velat återkalla henne till medvetande.
— Anna Petrowna! Hör du mig
inte? Det är jag, Sergius. Jag skall
vara dig i fars och mors ställe! Se på
mig! Öppna ögonen, jag är ju hos dig
Anna, du får inte dö, du tillhör mig!
— Sergius Michailowitsch! ropade
Celina. Men han var både döf och
blind af smärta.
Och Celina Wolkanska ropade ännu
högre:
— Hvad kan jag göra, Sergius
Michailowitsch!
Då såg Baburin på henne med stela,
glasartade ögon. Nu först återfick han
minnet af hvad som händt.
— I huset bredvid bor min vän,
doktor Petrowitsch Gordjejeff! Bed
honom genast komma hit, sade han
helt kort.
Celina Wolkanska skyndade ut.
Sergius Baburin böjde sig ned öfver
sin trolofvade och talade ömma,
bevekande ord till henne.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
