Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. I. Jasper Lomax som räddande ängel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMASKERAD.
Roman ak HEADON HILL.
Bemyndigad ökvkrsattxixg För varia.
KAP. I.
Jasper Lomax som räddande ängel.
Den undersätsige, något till åren
komne mannen på de anklagades bänk,
tog ett steg framåt och grep tag i
räcket, då han hörde sitt namn, John Hext,
flyga honom till mötes från domarens
mun, tvärsigenom den öfverfyllda
rättssalen i Old Baily, snarlik en kula från
ett maximgevär.
— John Hext! röt den perukklädde
ämbetsmannen, du har efter en
mycket grundlig rättegång, förd lika
skickligt från båda sidor, befunnits saker
till att hafva tillverkat falska pengar.
Domen är sådan, att jag fullt ut gillar
den. Om det funnits något tvifvel om
saken, skulle ditt tidigare domfällande
för samma brott ha skingrat allt
tvifvel. Jag skulle ej uppfylla min plikt
mot samhället, om jag ådömde dig ett
straff på mindre än fjorton års
tvångsarbete.
Fångens ögon, som med sin öppna,
frimodiga blick ej röjde spår till
lastbara böjelser, sväfvade genom den
full-packade salen och funno slutligen
alldeles i närheten hvad de sökte. En
spensligt byggd yngling med ljus hy,
omkring sjutton år gammal, hade
arm-bågat sig fram mellan åhörarna och
sträckte nu ut sin hand mot honom.
John Hext lutade sig öfver räcket, grep
bonden och tryckte den hårdt.
— Adjö Charlie, hviskade han med
hes röst, jag har haft tur, kom ihåg
det! Det skulle kunnat bli tjugu år,
emedan det är andra gången. Var nu
så snäll, som du kan vara!
— Skall allting bli som förut med
mig, pappa, under hela den långa tiden,
tills du kommer ut? stammade
gossen, medan tårarna rullade utför hans
släta kinder.
John Hext drog ihop ögonbrynen
och funderade, men en knuff från
fångvaktaren bredvid honom sade honom,
att funderingar ej vore hans sak.
— Ja, Charlie lilla, sade han därpå,
det blir bäst det. Det är i alla fall
det säkraste, när jag nu inte finns här
för att ta hand om dig, och jag skall
då sofva lugnare i Portland eller
Dart-moor, hvar det nu blir. Hjälp din
mor bäst du kan!
Och sedan han än en gång tryckt
den smala hand, som sträcktes mot
honom, vände han sig om och steg
ned från de anklagades bänk för att
begifva sig till de förtappade själarnes
region därinunder.
Gossen undertryckte en snyftning,
trängde sin magra gestalt genom hopen
och gick genom de mörka korridorerna
ut på gatan. Utan att se hvarken till
höger eller vänster gick han utmed
Ludgate Hill och Fleet Street och vek
därpå af in på Drury Lane, hvarest
han försvann i en ofantlig byggnad
med inskriptionen: > Bogers arbetar-
bostäder».
Högt uppe i denna fyrkant af
ens-artade bostäder stannade han utanför
en dörr och lyssnade skarpt. Inifrån
hördes ett svagt skrammel af glas, men
då han trädde in, syntes hvarken glas
eller buteljer i det snuskiga rummet;
man kände endast en stark lukt af
brännvin, som härrörde från en
slarf-vigt klädd kvinna, som stod nära en
skänk, hvilken hon höll på att stänga.
— Nå, hvad fick han ? frågade rum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
