Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. I. Jasper Lomax som räddande ängel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det förvånar mig inte det
förvånar mig inte alls, om ni är ledsen,
mrs Hext, sade den ståtlige mannen,
i det han stängde dörren och räckte
den vredgade kvinnan sin hand. »Jag
var själf i rättssalen, och en mera
skandalös, hämndgirig dom har jag då
all-drig hört! Stackars gamle John!
Fjorton år ensam med sitt eget stackars
jag!
Främlingen sträckte fram handen mot
modem, men hans kringirrande blick
sökte den klarögde gossen, som
iakttog honom med lika stort intresse.
Mrs Hext reste sig med möda och
försökte påminna sig, hvem han var.
— Jem — är det inte — Hall Jem?
hväste hon med ett fånigt leende.
Gästen lyfte upp sin hand och gjorde
en grimas.
— Tyst med det namnet, om jag får
be, sade han. Jag påstår inte att ni
har orätt! Inför goda vänner som er
medger jag att jag hört det namnet
förut i samband med en person, som
var i kompani med er man om den
där Lambethaffären för fem år sedan.
Men nu står jag inför er som Jasper
Loinax, och idkar en skogvaktares
hedervärda yrke.
— Så, ni är löntagare! utbrast mrs
Hext med en anstrykning af förakt.
— Ja visst, jag har en god lön och
en god herre! svarade Lomax med
ett egendomligt leende. Och vet ni,
hvarför jag gick till rättssalen för att
få höra gamle Johns dom! fortfor han.
inte? Nåväl, då skall ni få veta det.
Jag påminde mig att han hade en liten
treflig pojkvasker, som vid den här
tiden torde hafva vuxit upp till en
lof-vande ung man, och som nu måste
stå på bar backe, när gubben var sin
kos. John Hext’ afkomma är inte den
sämsta, enligt min åsikt, och som jag
behöfver en smart yngling till hjälp i
mitt ämbete, passade jag på tillfället
och följde efter master Charlie, då han
gick hem.
— Det var snällt af er, Jem — mr
Lomax, skulle jag säga, gnällde mrs
Hext. Vi undrade just, då ni trädde
in, huru vi skulle kunna dra oss fram.
Hur stor lön betalar ni?
Jasper Lomax log ett outgrundligt
leende.
— Lönen kommer att rätta sig efter
arbetet! svarade han. Men jag
garanterar, att han att börja med skall
kunna skicka er två pund i veckan.
Duger det, min gosse? tillade han
och vände sig mot Charlie, som stått
och granskat sin blifvande välgörares
svartmuskiga ansikte.
Charlie påminde sig ej hafva sett
honom förr, och han försökte
genomtränga det yttre skal, som hans instinkt
sade honom vore ett slags mask, som
dolde den verklige mannen. Detta
misslyckades dock fullständigt, hvarför han,
fastän intrycket ej var helt och hållet
gynnsamt, gick in på förslaget. Det
var ju en lösning på frågan, huru han
skulle kunna försörja sin mor och sig
själf tills vidare, och — han kunde ju
alltid skaffa sig en annan plats, om
denna ej passade honom. Det
inbillade han sig åtminstone.
— Ja, jag skall gärna bli er
medhjälpare, mr Lomax, sade han. När vill
ni att jag skall komma?
— Strax om inte förr, min unge
vän! skrattade Lomax belåtet. Det vill
säga, jag ger dig precis tre minuter
för att packa dina saker, om vi skola
hinna med tåget. Vi ha omkring
femtio mil att resa in i landet.
Gossen rusade in i det inre rummet;
så snart som han försvunnit, gick mrs
Hext fram och lade sin darrande hand
på Jasper Lomax’ rockärm.
— Ni spelar komedi i de där
kläderna, inte sant? hväste hon och
stirrade honom in i ansiktet. Jag är
från landet, och nog vet jag att ingen
betalar ett skogvaktarbiträde två pund
i veckan — nej, inte ens hälften! Det
är väl hederligt arbete, eller hur?
Lomax betraktade henne med
oförställd förvåning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
