Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. II. Stugan i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, men han tillät aldrig, att jag rörde
vid sådant!
— Skulle du då velat hjälpa honom,
om han tillåtit det?
— Tackar för det! det finns inte
en sak, som jag inte skulle vilja göra
för honom!
Jasper drog en lättnadens suck,
liksom om han fann behag i denna
barnsliga tillgifvenhet, som var nog stark
att besegra moralen. En gång eller
par öppnade han munnen liksom
för att göra något meddelande, men
hejdade sig i det han mumlade: Bättre
att vänta, tills vi pröfvat honom
närmare! Och visade därpå sin nye
medhjälpare till ett vindsrum alldeles
inunder taket.
Nästa morgon väcktes Charlie tidigt
af fågelsång i skogen utanför, klädde
sig och gick ned för att undersöka
sina nya omgifningar. Vid dagsljus
ökades den djupa ensamhetskänslan, ty
det visade sig omöjligt att upptäcka
annat än en massa trädstammar, hvart
han än vände blicken. I gräset kring
den öppna planen stodo hönsburar
uppställda i rader, och i hvar och en satt
en ensam höna.
Han njöt af den daggvåta friskheten
och betraktade de främmande
omgif-ningarna med nästan barnsligt intresse,
då Lomax kom ut ur huset. Han
tycktes vara vid godt humör. Han
hade i själfva verket blifvit betydligt
mera umgängsam, sedan Charlies
samvete blifvit vägdt och befunnits för
lätt.
— Du tror väl vi ha hönsgård och
sälja ägg, pojkvasker? sade han
muntert. Men däri misstar du dig allt!
De där gamla ligghönsen rufva ut
fasaner, som baron skall skjuta till hösten.
Och det påminner mig om en sak:
Vi göra bäst i att äta frukost med
detsamma, ty jag väntar på förmiddagen
en låda med patentföda för de unga
fasanerna. Jag var just i London för
att köpa — köpa den där blandningen,
då jag hörde talas om gamle Johns otur.
De frukosterade i det fina
hvardagsrummet och därpå följde en timmes
väntan, under hvilken Lomax gaf
hundarna och hönsen mat, tills ljudet af
vagnshjul aflockade honom ett utrop
af belåtenhet.
En tungt lastad skrinda kom
skumpande utmed den ojämna skogsvägen
och stannade vid stugans dörr.
Körsvennen, en groflemmad karl med en
massa rödt hår, vinkade åt Lomax.
— Här är födan till era små
kycklingar, skogvaktare, sade han, i det han
sneglade åt Charlie. Kom och hjälp
mig att bära in den. Den är väldigt
tung!
De två männen togo genast itu med
att draga ut en stor packlår från
skrindans bakbräde; den var så tung, att
de måste anstränga sig till det yttersta.
Då de fått ned den på marken,
väntade dem en missräkning. Låren var
nämligen för stor för att gå genom
farstudörren. Lomax utbytte en blick
med den rödhårige karlen.
— Det var tusan! ropade den senare.
Men Lomax, hvars vackra bofansikte
röjt en viss häpnad, hämtade sig genast.
— Den måste stå kvar där till i
kväll, sade han, då kunna vi packa
upp den och bära in smörjan. Vi ha
intet val därvidlag.
Sedan skrindan kört bort, vände sig
Lomax till Charlie.
— Nu reser jag till staden för att
köpa en kostym åt dig, som passar
bättre för ditt yrke, sade han. Du
behöfver ett par damasker och en grön
jacka i stället för den där stadsdräkten.
Hör nu på! Du sköter platsen, medan
jag är borta. Jag vågar hundra mot
ett att ingen kommer hit, men skulle
det ändå hända, måste du visa bort
dem kort och bestämdt, sedan du
frågat efter deras namn och adress. Ingen
människa har något att göra här i
skogen, de måste alltså behandlas som
inkräktare.
— Men huru om patron — om baron
— skulle komma? framkastade Charlie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
