Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. II. Stugan i skogen - Kap. III. En lätt seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ingen kan vänta att du skall
känna honom till utseendet, så att han
nog skulle tycka bättre om, ifall du
visade bort äfven honom, svarade
Lomax med ett bistert leende. Men
låt framfor allt ingen komma i
närheten af packlåren.
Sedan principalen gifvit sig i väg,
placerade sig Charlie på låren, emedan
han fann det vara bästa sättet att vakta
den. Och så stadsbo, som han var,
började han fundera på att fasanfödan
var så tung och undrade hvarför det
var så nödvändigt att skydda till och
med dess yttre omhölje mot granskande
ögon.
KAP. III.
En lätt seger.
Charlie hade suttit på packlåren
omkring en timme, då han plötsligt fick
en egendomlig känsla af att blifva
iakttagen af osynliga ögon.
Strax därefter skildes grenarna på
ena sidan om gläntan, och en ung
man — en mycket ung man, föga äldre
än Charlie själf — trädde ut.
Charlie gled ned från sitt upphöjda
säte.
— Ni får inte komma hit! Ni har
ingenting alls i skogen att göra! ropade
han. Den plötsliga känslan af ansvar
gaf hans annars så mjuka röst en gäll
klang.
— Hvad nu, min lille domherre?
Och hvem tusan är ni? skrattade
nykomlingen, utan att dock hejda sina
steg.
Charlie såg att han var väl klädd
och såg bra ut alltigenom i sin snygga
cheviotskostym och sina lågskor.
— Jag är mr Lomax’ assistent! sade
Charlie morskt.
— Då frågar jag än en gång: Hvem
tusan är mr Lomax?
— Baron de Ouérins skogvaktare.
Nu skrattade den unge mannen —
gapskrattade!
— Har man hört på maken! ropade
han. Så, ni är en af fransmannens
undervaktare! Ni liknar då fast mer
en förlupen springpojke, som är utan
plats, tycker jag! Jag kom först hem
från Oxford i går, har alltså ännu inte
träffat de Guérin, men ni är just en
sådan, som passar som undervaktare
hos den förbannade utländske
usur-patorn!
De hade nu kommit nära hvarandra,
dessa två ungdomar, hvilka kastats
tillsammans af ödets järnhårda hand, och
betraktade hvarandra med kritisk min.
Oxfordstudenten hade uttalat sitt
omdöme om motståndarens klädsel och
granskade nu först hans vackra, rörande
ansikte. Men Charlie höll sig strängt
till saken.
— Jag är skogvaktarens assistent,
upprepade han i fast ton. Jag har
nyligen blifvit anställd, och mina kläder
ha ännu ej kommit hit. Men nu måste
ni gå! Ni måste gå ut ur skogen!
Först måste ni likväl säga mig ert
namn och er adress!
— Med största nöje! Jag är
Rode-rick Bassett, son till mr Bassett på
Bas-sett Hall, lydde det vårdslösa svaret.
Och ända sedan jag lärde att gå har
jag haft tillåtelse att promenera i
Hartslock Wood, tills den där inkräktaren
kom och arrenderade sir George
Tres-singhams gods. Hvad finns det i den
där stora packlåren framför dörren. Ett
piano kanske? Det skulle just kunna
likna en fransmans skogvaktare att
för-drifva tiden med pianoklink!
— Det är det visst inte! Det är
föda åt fasankycklingar, svarade Charlie
en smula tveksamt.
Roderick Bassett föreföll mäkta
förvånad, drog därpå upp sina röda’
läppar och lät höra en menande
hvissling.
— Fasanföda brukar då alltid skickas
i säckar, sade han. Jag skulle allt ha
lust att titta litet närmare på den där
låren och försöka lösa gåtan. Hvad
hjälper det att ha en kusin, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>