Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - När människan dör, upphör hon då att finnas till? Af Annie Besant. (Ur teosofisk tidskrift.) Illustrerad för Varia af Lydia Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tusental dagligen öfvergå, vara ett
sådant, om hvilket man kunde få några
bestämda föreställningar. Och i själfva
verket finna vi, om vi studera de stora
religionerna, att deras stiftare alltid
gjort anspråk på att äga kunskap ur
första hand om hvad som ligger
bortom döden. Buddhismens stiftare
berättas hafva sagt, att, lika litet som det
båtar att fråga en person om vägen till
en by, ifall denne person aldrig varit
i byn i fråga, lika litet tjänar det till
att ställa frågor om andra världar till
en människa, som själf aldrig besökt
dem. Och han sade vidare, att han
själf kände till desssa världar lika väl,
som folket omkring honom kände sina
byar, och att han därför också kunde för
dem beskrifva vägen dit. — Och Buddha
står ingalunda ensam om sådana
påståenden. Också de första kristna
lä-rarne tala på samma sätt om en
noggrann personlig kännedom af dessa
världar; de gifva, i likhet med hvad
vi finna inom andra religioner, uttryck
åt den tanken, att människan redan
under sitt fysiska lif kan skilja själen
från kroppen, och att döden ingalunda
behöfver vara den första gången som
en sådan skilsmässa medvetet äger rum.
Ja, i vissa religioner går man ännu
längre och påstår, att vi hvarje natt,
då vi somna in, lämna vår kropp,
att sömnen icke innebär annat än att
människan går ut ur sitt fysiska hölje,
och att döden endast är en sömn, äfven
den — endast med den skillnad, att
efter döden människans själ icke mer
återvänder till den kropp hon lämnat,
att den länk, som eljes alltjämt
sammanbinder kropp och själ under
sömnen, brister i döden.
Får man detta klart för sig,
försvinner alltid en god del af den fruktan,
många människor hysa för döden;
inser man, att man i själfva verket
oupphörligen genomgår denna erfarenhet:
skilsmässan mellan själ och kropp, då
kan man ju icke längre hysa någon
fasa för denna sista skilsmässa, som är
de andra lik. Och faktiskt innebär
heller icke döden något lidande —
icke ens om den fysiska kroppen helt
plötsligt ryckes bort från människan.
Detta bekräftas icke blott af deras
vittnesbörd, som bedrifvit ockulta studier;
äfven om man frågar personer, som
varit utsatta för svårare olycksfall, så
att de forlorat medvetandet — och
alltså skulle, om de verkligen dött, hafva
gått öfver till den andra sidan utan
att hafva återvändt till det fysiska lifvet
— så svara de, att själfva det slag,
den stöt, som beröfvade dem sansen,
icke var förenad med någon smärta.
På samma sätt är själfva döden också
smärtfri.
Det bevis för en fortsatt tillvaro
efter döden, som är lättast tillgängligt
för forskaren, är det som lämnas af
spiritistiska undersökningar. Ehuru jag
icke själf är hvad man kallar spiritist,
och ehuru jag anser, att man på detta
område har att omsorgsfullt taga sig
i akt för vissa faror, skulle det vara
orätt af mig att tala om de bevis, vi
på denna väg erhållit, utan att erkänna
den mycket stora skuld, hvari vi alla
stå till den spiritistiska forskningen. En
mängd folk erkänner aldrig ett faktum
under andra villkor än att det
beledsagas af fysiska fenomen, och jag vågar
påstå, att hvar och en, som i första
hand och med vederbörlig
noggrannhet studerat spiritistiska fakta, skall
kunna intyga, att, äfven om man
alldeles ser bort från alla de fall, där
man med något skäl kan tvifla på
personer eller metoder, det dock alltid
återstår ett minimum af fakta, hvilket
icke ytterligare kan resoneras bort och
som omöjligen kan förnekas, å andra
sidan äro de personer, hvilka mest
tvärsäkert påstå, att inga bevis för
själens odödlighet kunna hämtas från
spiritismen, just de, hvilka själfva aldrig
besvärat sig med att göra några
verkliga forskningar.
Den spiritistiska vägen är den enda,
på hvilken vi kunna erhålla sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
