Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Bröderna. Skizz för Varia af Ragnhild Prim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att undvika frestelsen. Han stannade
i hennes närhet, mötte blickarne från
hennes ögon, sökte hennes läppar och
når ferierna var slut och han skulle
återvända till sina studier, då först
kände han att han ej kunde lämna
henne utan att slita hjärtat ur bröstet
på sig. Han ville och kunde ej afstå
från henne, vore hon än hundra
gånger hans brors hustru!
Och när hösten åter färgade trädens
löf gula och violetta, när stormarne
begynte fara fram öfver staden och
nejden med sina förödelser, då spred
sig plötsligt ryktet att Fred Blucher
tillsammans med sin brors hustru rest
bort att söka lyckan i sydligare
nejder — —.
Att de kvarlämnat en ensam man,
åldrad och förgäten, som hela sitt lif
följt hvad plikten bjöd och ej gjort sig
förtjänt af annat än båda deras aktning
och tacksamhet men i stället svikits så
grymt, därom talade man mindre.
•
År hafva gått. I sitt arbetsrum sitter
den fordom så lefnadsfriska, nu böjde
och män n iskoskygge, assessor
Blucher, lutad öfver en vetenskaplig
uppsats. De gångna åren hafva ej
mildrat hans grämelse och förakt för dem,
som en gång kunnat bedraga honom
så grymt.
En sakta knackning höres på dörren
och den gamle lyfter ögonen från
boken.
—• Stig in!
Dörren öppnas och en böjd gestalt
stiger öfver tröskeln och stannar vid
dörren. Men från den gamle ljuder
som ett ångestskri ett enda ord, ett
välkändt namn:
— Fred!
Och den andre, som böjts och fårats
af sorg och samvetskval öfver sitt brott
mot brodern, som uppoffrat så mycket
för honom, mumlar med undertryckt
lidelse:
— Ja, jag har kommit för att få din
tillgift före min död. Jag känner, att
jag ej kan gå in i evigheten utan att
försonats med den, som jag syndat så
svårt emot — jag och en till. Jag
bär döden inom mig inom en månad
är allt stut.
— Och Ingrid?
— Död!––––
Dödstystnad rådde i rummet,
endast afbruten af den gamles tunga
andetag. Så reste han sig och med
fast hand pekade han mot dörren.
— Qå!
— Min bror!
— Jag känner dig ej mera, gå!
— Nåväl, jag tigger mig ej till din
förlåtelse. Men innan jag går, hör
ännu ett ord. Den kvinna vi båda
älskade så varmt, som vi gåfvo det
bästa af vårt lif, hon har svikit äfven
mig, hon dog långt borta i en annans
armar. Hon var ej värd ditt och mitt
lif–––.
Den andra sjönk förkrossad ned i
sin stol. Men obeveklig i sitt kränkta
innersta, upprepade han ännu än gång:
— Oå! Jag känner dig ej!
— Jag går! Farväl!
Dörren slöts efter honom. Men
med ansiktet doldt i händerna sjönk
den gamle assessorn fram öfver bordet
och snyftade som ett agadt barn. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
