Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villigt något högre eller — något annat.
Och hon finner »något annat» i
mannens systerson, en ung löjtnant Elbe,
oemotståndlig krossare af kvinnohjärtan.
Vida intressantare och mindre vanligt
skulle det varit att en gång för
omväxlings skull få se en idéernas man,
en framåtskridandets framskjutne
målsman här intaga löjtnantens plats. Då
skulle också den tragiska spänningen
blifvit djupare och hennes öde mindre
banalt. Hon har kämpat tappert emot
sin böjelse för den unge mannen,
hvilken böjelse grydde, då hon erfor hans
varma känslor för henne. Och när
hon känner, att hon icke vågar lita på
sig själf vid ett möjligt möte med
honom, söker hon ifrigt efter en
verksam räddningskur. När mannen
meddelar henne, att löjtnanten spelat bort
en stor summa pengar och att han är
räddningslöst förlorad om summan ej
blir betald, ber hon mannen att låta
henne öfverlämna åt löjtnanten den
nödiga summan. Hon säger sig själf,
att om han tar emot pengarna af henne,
tror hon sig blifva botad. Mannen
vägrar bestämdt, ångrar sedan sin
omed-görlighet och håller just på att lägga
summan som en öfverraskning på
hennes skrifbord, då han blir vittne till
ett samtal och ömhetsbetygelser mellan
löjtnanten och fru Ingrid.
Han ställer i sin mållösa häpnad
icke till skandal utan söker visshet,
förklaring och botemedel, som kunna
föra henne helbrägda åter till hemmets
glädje. Han tvingar i en upprorsscen
hustrun att sända löjtnanten pengarna,
nu mot hennes vilja. När denne i bref
till mannen tackar för mottagandet, blir
hon desillusionerad men icke botad och
deras äktenskap flyter ut i dunklet,
ovissheten, i idel frågetecken, medan
löjtnanten skjuter sig i parken utanför
deras villa, en handling, som affordrar
pennan diverse utropstecken!!! Man
förstår, att han användt spelpengarna
för att gälda ett ömt förhållande till
en ung flicka, hvilkens mamma är f. d.
älskarinna till grosshandlaren och f. d.
tjänarinna i hans föräldrars hus, och
att han lämnat spelskulden ogulden,
och således måste skjuta sig för att
rädda sin heder. Skada blott att denna
bevekelsegrund illa står samman med
löjtnantens hela läggning för öfrigt och
alls icke är dikterad af något
öfver-hängande behof från flickans sida eller
hennes mammas De hade nog kunnat
vänta. Icke häller är det troligt, att han
skötsig, emedan pengarna kommo honom
tillhanda genom den älskade fru Bram,
från hvilken spelskulden, om han af henne
mottagit pengarna för att betäcka den,
skulle skilt honom för alltid. Om
pengarnas användning för annat
ändamål och själfmordet skola vara bevis
på hans uppoffrande kärlek till henne,
så kommer detta som en öfverraskning,
hvilken man har svårt att taga som
fullgodt mynt, i betraktande af
löjtnantens hela karaktär för öfrigt.
Detta drama gör ingen djupare
verkan, hälst de själar, som skakas af
stormen, icke äro af större dimensioner. Man
har af Tor Hedbergs nya stycke intrycket
af en förelagd uppgift, icke af
verklighetsskildring. Om så och så beskaffade
situationer och personer föreligga, huru
skall problemet »Hemmets lycka» lösas?
Det är frågan. Spekulerar man öfver
detta ämne, kommer man lätt in i
återvändsgränder, där filosofi och logik
lätt komma på skam, utan att man
därför vinner lifvets eget, oafvisliga
innehåll.
Dessa allmänna anmärkningar till
trots äger stycket bärande, starka
egenskaper. För hvar ny scenisk produkt
blir hr Hedberg en allt säkrare
formåre i dialogens svåra konst.
Samtalet, utom att det faller sig enkelt och
naturligt, blir till ett slags substrat för
handlingen, hvilken liksom växer upp
af sig själf ur det af lif och spänstighet
fyllda språket. Det är något af Ibsens
knappa men målsmedvetna dialog.
Också det har Hedberg gemensamt
med Ibsen att han sätter åhörarnes giss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
