Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur år det med dig, Anna
Petrowna? Kan du inie glömma din sorg?
— Sorgen har jag glömt, den upptar
ej längre mina tankar.
— Hvad är det då, som trycker dig?
— Att den fege mördaren ännu ej
fått sitt straff.
— Men Anna då! Kan du verkligen
vara så hämndgirig, att alla dina tankar
och all din traktan går ut på att
hämnas?
Det låg en lätt förebråelse i
polskans ord.
— Hämndgirig? Du begagnar orätt
ord. Rättvis borde du säga, ty jag vill
ju bara att den brottslige skall få sitt
straff.
— Du svänger dig då alltid! Jag
anser dock inte, att en ung flicka bör
hysa sådana tankar.
— Från det ögonblick jag såg min
far ligga död för mina fötter, är jag
inte längre någon ung flicka.
— Du stoltserar med din
hämndkänsla. Det bör ej en kvinna göra.
Anna Petrowna reste sig upp.
— Du glömmer, Celina, att jag är
ryska och du polska!
Vid dessa ord fingo den unga
flickans ögon ett uttryck af vild
lidelsefullhet, hvaraf man knappast kunde
trott henne mäktig.
— År det din mening, att förolämpa
mig? utbrast hon vredgadt.
Ett flyktigt leende krusade Anna
Petrownas läppar.
— Ja, nu visar du dig sådan du år.
Du älskar ditt Polen. Du har förrådt
dig, ty lidelsen brann i dina ögon!
Likaledes är jag ryska och kan ej
handla annat än som sådan.
Wolkanska lugnade sig snart.
— Du har rätt som alltid. Men
jag förstår dig dock ej i detta fall, och
jag antar, att det är mycket hos mig,
som du ej heller förstår.
— Vi ha ju inte så länge känt
hvarandra, svarade Anna Petrowna. Och
dock förstår jag dig så väl, att du inte
kan dölja Någonting för mig.
— Inte? Tror du då, att du känner
mig så väl?
— Ja!
Celina gick af och an i rummet,
synbarligen försjunken i tankar. Men
plötsligt brast hon ut i ett muntert,
klockrent skratt.
— Eftersom du så lätt genomskådar
mig, så kan du väl säga hvad jag nu
tänkte på?
— Skall jag säga det?
— Ja! Hvad tänkte jag på?
— Att du någon gång skulle lura
mig.
Först såg Wolkanska litet mulen ut,
men svarade sedan saktmodigt.
— Du har rätt! Dig kan man aldrig
föra bakom ljuset. Du ser genom
märg och ben på en.
— Det var ju det jag sade!
Här afbröts de båda unga flickornas
samtal af att betjänten kom in med ett
visitkort och anmälte, att det var en
herre, som ville tala med husets dotter.
Anna Petrowna tog kortet och läste
därpå namnet:
»Maxim Jurjewitsch Bachruschin.»
Anna Petrowna skakade undrande
på hufvudet.
— Hvad har han här att göra?
— Jag går nu, sade Celina. Jag
vill inte störa, hvem vet, hvilka viktiga
meddelanden den där herrn kan ha att
göra dig.
— Stanna kvar, Celina.
— Nej! Nej!
— Jag begriper inte hvad han kan
vilja mig.
— Kanske att man funnit något
spår af mördaren? Bachruschin är ju
polismästare.
— Nej, den mannen medför ingen
underrättelse om mördaren.
Under tiden hade Celina Wolkanska
tagit på sig kappan och satt
pälsbaretten öfver sitt mörka hår.
— Hvad skall jag säga? frågade
betjänten, som ännu ej fått något
besked.
— Bed den främmande herrn stiga in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
