Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Tåget mot Lhassa. Det sista mysteriet på de bebodda kontinenterna afslöjadt. Af Charles Rabot. Med 5 illustrationer. En lefvande bild af medeltiden - I den förbjudna staden. — En syn ur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
harmoniska enkelhet värdigt en
Bra-mante eller en Michel Angelo, och
den brokiga färgblandningen liksom
kommer stenen att dallra. Nertill
alldeles hvit, upptill strålande i guld
och purpur, ligger denna den
härskande påfvens boning här liksom ett
odödligt mästerverk under den
asur-blå himmelen. Potala är en stad i
staden, en hopgyttring af palats,
tempel, mausoléer, kloster och förrådshus,
på yttre sidorna omgifna af trappor,
som leda till monumentala terrasser.
I det inre tycks allt vara anlagdt på
att blända de troendes inbillningskraft.
Ett virrvarr af dystra gångar och
passager väcker intryck af fruktan och
hemlighetsfullhet, men vid slutet af
dessa mörka korridorer ligga de
ofantliga, bländande salarna glittrande
af guld och ädla stenar, och här
mottog Dalat-Lama pilgrimernas
hyllning. Sedan kommer man till
öf-versteprästernas äfvenledes med guld
och ädla stenar öfversållade och
oer-hördt rikt dekorerade mausoleum.
Den vansinniga lyx, som röjer sig här,
måste förefalla pilgrimerna som en
himmelsk vision. 1 européernas ögon
försvagas dock detta intryck på ett
egendomligt sätt genom allt det oäkta
skräp, som belamrar dessa salar. Man
finner i Potala en skrikande
blandning af äkta och oäkta konstföremål.
Staden väcker lika stor förvåning
Man ser inga stugor utan väl
byggda hus, ofta två våningar
höga, med flata tak, kantade med
spetslika frontoner; de påminna om
Italien, endast de smala, smutsiga
gatorna röja, att man befinner sig i
Orienten. Vid slutet af den egentliga
staden på en stor plats prydd med
en präktig lind — som lär vara en
produkt af ett hår af Buddha — reser
sig katedralen, den allra heligaste af
stadens alla helgedomar. Man kan
likväl ej tänka sig någonting mindre
imponerande än dess yttre. En vulgär
fasad som på ett stort magasin. I
templets inre finnas två öfvertäckta
gårdar med gräsmattor och omgifna
af små mörka kapell. Oräkneliga
oljelampor flotta ned allt i sin närhet
och sprida en kväljande stank. I den
sista nischen, ett slags mörk grotta,
som inredts i den tjocka muren, står
en kolossal staty af Buddha,
helgonens helgon, ett föremål för den
djupaste vördnad från tusenden sinom
tusenden af pilgrimer, ditkomna från
Asiens alla hörn.
Man finner här det obegripligaste
öfverflöd på rikedomar; det är
härligheterna ur berättelserna i Tusen och
en natt i förverkligad gestalt. Statyn
är af guld, omgifven af oräkneliga
votivlampor, äfven dessa af guld, och
allt är öfversål ladt med pärlor,
smaragder och diamanter samt massor
af smycken, offrade åt den vördade
idolen.
Hvad blef då slutet på denna
epopé? En traktat, undertecknad under
de största orientaliska ceremonier i
själfva Potala, och genom hvilken de
i Lhassa residerande höga, andliga
dignitärerna antogo Storbritanniens
protektorat öfver Tibet.
Då detta skett, drog sig den
engelska armén åter tillbaka till Indien,
än en gång genomvandrande den
ofantliga bergöknen, och ridån, som
hittills dolt Tibets hemligheter, föll
åter ner bakom dem. Skall den
månne någonsin åter gå upp?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
