Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Det sonande blodet. En skildring från mörka tider. (Fragment.) Af Thor Högdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gert skyndade på sin gång för att få
en pratstund med gubben. Bäst att
passa på honom vid dikeskanten, då
han vånde harfven. Andreas brukade
alltid ha något att tala om.
»God dag Andreas!»
»God da! Jaså, han ä hemma å
har påsklof, kan ja förstå.»
Gubben lade tömmarna öfver
lokorna på gamla »Frej,» som snart stod
där halfsofvande, tydligen belåten att
få pusta ut ett tag. Så slog han sig
ned på harfven, medan Gert satte sig
på en sten vid dikeskanten.
»Hör han, att ljungspofven har
kommit?» började Andreas.
»Ja, jag går just och ser efter dom.»
»Vet han, hur dom säger då? —
––-Jo, så hår säger dom: ’Köp hö,
köp hö! Låt inte koa ligga å dö!
Bättre köpa hö än dö!» Dä bådar
torka å dåligt foderår, då dom
kommer i så stora flockar som i år.»
»Såå! Men gamla märken stå inte
nu för tiden, vet väl Andreas.»
»Jo, jo, men san! Nog vet ja dä!
Inte ä de lönt å tro på hvad de gamla
sa, nu för tiden inte. Dä har allt blitt
många nymodigheter å konstigheter
här på Ljungen, sen järnvägen kom.
Dä ä bra underligt att tänka sej
tillbaka, då man ä så pass till årena som ja.
Han ska tro, att jag minns, då dä
inte stog så mycke som en lada på
denna sidan ån å då dä inte fanns
en enda målad stuga i hela byn. —
Å nu som vi har så många granna
hus! Se bara på den nya
Moga-går-den där! Liknar den kanske inte en
illavulen mjölkflaska? — Ha, ha, ha!
Å gräsgrön ä den på färgen. — På
den tiden, jag talade om, hade dom
inte gått så illa åt storskogen. Då
brukade tranorna komma ända hit fram
på »lyckan» å hålla dans om våren,
vet han. Ja, nog va dä bra mycke
lugnare då å roligare mä på många
vis. Helst för sådanadär som han å
ja, som tycker om å drifva omkring
mä bössa i skogen.
Men en sak vill ja säga honom,
som tycker om å höra talas om dä
gamla: Man må tänka hva man vill
om dä nya, så har dä allt ändå gjort
folk en liten smul skapligare, än dom
hva förr. Tänk så mycken uselhet å
vidskepelse å rackartyg dä fanns i min
barndom!–––––––-
Där borta ligger Galgbacken. Ja,
dä vet han. Men vet han också, hvad
som står där borta vid diket på
gräsfläcken? — Andreas pekade på ett par
gamla bastanta, järnbeslagna hjul,
för-hundna med en grof, halfmurken axel,
som stodo där bland spirande grönska,
gula hästhofvar och blå Pulsatilla.
Dä ä vål en gammal ’stenbjörn’ kan
jag tro.»
»Stenbjörn sa han! Nä, dä ä så
katten heller! Dä ä hjulena efter
bödelskärran. På den fick dom lifdömda
åka ut te Galgbacken. Hjulena ha stått
där nu i minst femtio år. Ingen har
tagit bort så mycke som en spik från
eländet, å sedan dä ble odling här ute
har dom allti lämnat en fläck omkring
hjulena. Se, dä skulle, kan tänka, va
olycka mä att röra ve en sådan sak
som bödelskärran. Dä klibbade så
mycke blod ve den; oskyldigt blod
också, sa dom. Dä hör förresten te
Store-Kalles »lycka» den där biten.
Men dä ä då säkert, att hvar gång
ja ser på dä dr säkräpet, så kommer
ja å tänka på, hur lea å usla folket
var förr i världen. Eller ä dä kanske
kristeligt att hugga hufvudet å
människor midt för ögona på gamla å unga?
Å så te på köpet bära sej åt som om
dä vore dä största nöje, man kunne
önska sej!»
»Har Andreas sett på någon
afrätt-ning vid Galgbacken?»
»Jo, dä kan han lita på! Dom
gjorde kol på tre stycken här ute, när
ja va pojke.
Den första va en piga, som hade
förgett sin matmor. Så va dä han,
som sköt prosten i Korpared. Å den
sista va en dräng, som ble skylld för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
