Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Stenbilden. Skizz af Mc Clure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammalt kinesiskt porslin, tempelkäril,
altarprydnader, brudkistor och annat
dylikt, hade jag en känsla af, att
jag stod inför min släkting i egen
persom
Den ande, som härskar i vissa hus
är stundom lika förnimbar, som en
siark personlighets.
William Courtrights ande hade tagit
kroppslig gestalt i alla dessa
egendomliga ting, som han hopat i denna
ålderdomliga boning från sextonde
århundradet.
— En sorts modärn Faust,
reflekterade jag, då den tystlåtna
hushållerskan, ett inventarium, som följde med
huset, förde mig från rum till rum
under en förstenad tystnad, liksom om
hon själf blott varit ett stycke
urgammal bric å brac, som fått lif och
rörelseförmåga.
— Det här var ett vackert sofrum,
här vill jag bo, medan jag är kvar
här.
Vi stodo midt i ett stort rum, som
tycktes af nyare datum än det öfriga
huset, ty det hvälfda taket och fönstren
i spetsbågstil talade om adertonde
seklets pseudogötiska byggnadssätt.
Liksom de öfriga rummen innehöll
det en mängd curiosa och konstskatter,
men mer sparsamt placerade. Takets
höjd jämte utsikten från de höga fönstren
gjorde, att jag ansåg det för ett högst
angenämt sofrum.
— Detta var mr Courtrights rum,
sir. Om jag finge vara så djärf och
komma med en invändning ville jag
säga, att den blå sängkammaren är
mycket bättre. Det rummet ligger åt
solsidan och har utsikt åt katedralen.
Jag blef förvånad öfver att märka
en skälfning af ångest i kvinnans röst.
Hvad kunde det göra* henne, hvilket
sofrum jag valde? Jag vände mig
om och såg henne rakt i ögonen.
Den förstenade masken hade försvunnit
från hennes ansikte. Bönfallande
ångest syntes tydligt i hennes skumma
ögon.
— Men det här rummet är trefligt!
Jag föredrar det!
— Godt! hennes ton var resignerad.
Då jag vände mig mot dörren, bröt
solen, som hela morgonen varit dold
bakom tjocka moln, fram och upplyste
hvarje föremål i rummet. Då märkte
jag för första gången ett ohyggligt
föremål — en stor stenbild, i storlek af
en dvärg, fästad högt upp på väggen
ofvanför eldstaden. Intet stenvidunder
från balustraden på Nötre Dame, där
medeltidsfantasien tagit sina mest
groteska former kunde jämföras med detta
i ryslighet. Knäna voro uppdragna
till det insjunkna bröstet, som under
en konvulsivisk smärta, de onaturligt
långa armarna voro slingrade kring
knäna, de krokiga axlarna voro böjda
framåt liksom i kramp. Men det var
i ansiktet, som det skräckinjagande
uttrycket var samladt. Den stora
näsan och öronen, den formlösa,
gapande munnen, den sluttande pannan,
skulle i sig själft varit motbjudande.
Förvridna, som dragen voro af ett
uti ryck af den mest sataniska ondska
och hätskhet, tycktes de kunna ingifva
den förlamande skräck som man
erfar under en nattlig mardröm.
Jag satte genast stenbilden i
förbindelse med hushållerskans protest mot
att jag skulle begagna rummet.
— Det var ett vackert kuriosum, sade
jag och gick fram till eldstaden. —
Hvar har er husbonde fått tag i ett
sådant vidunder?
Kvinnan hade blifvit dödsblek.
— Jag — jag vet inte, stammade hon
och sedan, som om det lättat henne
att tala, fortsatte hon:
Det är ett ohyggligt föremål, då
man är i rummet tvingar det en att
se på det. Det följer en med sitt
stirrande, med sin förbannelse kunde
jag säga. Husbond’ ville aldrig låta
taga bort det. Han såg på det i
dödsminuten — då han var död.
Stenbildens ögon och den dödes stirrade
in i hvarandra, tills jag slöt hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
