Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Stenbilden. Skizz af Mc Clure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände till någon fullständig
inventarielista öfver min aflidne släktings
kvar-lämnade konstsaker, en lista, som icke
blott upptog hvarje föremål, utan
äfven beskref hur han kommit öfver
hvarje sak.
Till svar erhöll jag ett försegladt
paket med adress: »Till min arfvinge».
Det medföljande brefvet bekräftade,
att min släkting uppsatt denna katalog
endast en månad före sin död, men
gifvit order till sin advokat, att icke
lämna fram den »med mindre min
brors sonson visar intresse för
konstsaker genom att begära en dylik
katalog». I händelse jag icke skulle
fråga därefter, hade firman order att
bränna upp paketet efter en viss tid.
Jag öppnade paketet med en
egendomlig känsla af att det innehöll mer,
än en vanlig katalog. Jag kände
genast igen den fina handstilen, den
samma, som fanns i förteckningen öfver
*stenbildsrummet», som jag nu kallade
det.
Katalogen visade sig alls icke
vara någon katalog, utan ett bref från
min farfars bror till mig.
— Kära släkting, som jag aldrig
skall få se, började det, jag skall
snart dö. Hvarför skall man ända
ned i grafven bära den tunga bördan
af sina hemligheter? Jag är icke en
troende! Jag kan icke bikta för någon
präst. Jag gör det för dig nu.
Kanske du aldrig får låsa detta. Du
skall endast få se det på ett vilkor,
som du kanske aldrig uppfyller. Men
kanske ditt intresse för stenbilden —.
Jag lät brefvet sjunka, darrande som
för en plötslig iskyla. Hvarför trodde
han, att bilden framför alla hans skatter
skulle uppväcka mitt intresse? Jag
vågade knappast läsa vidare.
— Ditt intresse för’ stenbilden
kanske förmår dig till att göra
förfrågningar om den. Jag ensam kan
säga dig, hvad det är.
Då jag från continenten återvände
till England efter många års resor
och slog mig ned i detta hus, hade
jag med mig en sällsam varelse, en
ohygglig Quasimodo till dvärg, som
jag en dag i Padua räddat från pöbeln,
hvilken anklagade honom för att ha
stulit ett barn. »Här», tänkte jag,
»är en grotesk stenbild, som fått lif.
Jag vill taga honom till min kuriosa
samling». Vidundret fäste sig vid
mig med en hunds trohet och jag
hade honom som ett slags passopp.
Under loppet af vår bekantskap fann
jag, att han stundom var lömsk och
ondskefull och behöfde sträng tillsyn,
men jag var aldrig rädd för honom.
Hans anfall af onska följdes alltid af
våldsamma utbrott af tillgifvenhet för
mig.
Vi hade varit här i huset sex
månader, då det, som jag nu skall
berätta, inträffade. Med »vi» menar
jag hushållerskan, som kommer att
taga emot dig, samt den groteska
dvärgen. Hon var utom sig af fasa
för honom och jag höll honom ur
hennes väg så mycket som möjligt.
Jag tror inte, att hon någonsin tillät
sig att se på honom riktigt. Jag lät
honom aldrig gå utanför parkens
område, så att han icke skulle skrämma
kvinnor och barn.
Så kom en svår natt. Dvärgen
hade varit lömsk och ondsint, hade
två gånger vägrat att lyda mig. Jag
satt i min stol, plågad af gikten och
då han tredje gången nekade att göra,
som jag sade och därvid mumlade en
massa eder och hotelser, sträckte jag
ut min krycka och gaf honom ett
hårdt slag, hårdare än jag ämnat.
Han föll till golfvet och låg där och
vred sig som en jättestor, nedtrampad
spindel och hela tiden såg han på
mig med denna skräckinjagande
ondskefulla blick, som dref mig till
vanvett. Jag gaf honom ett nytt slag.
Då låg han alldeles stilla.
— Då förlorade jag känslan af alla
smärta. Jag var i stånd att gå ända
fram till det vämjeliga föremålet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
