Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna ville han rädda. Han var
ryss af hela sin själ och som sådan
en bitter fiende till det bestående.
Därför insåg han också, att
korruptionen tilltog allt mer och mer. En
enda utväg till räddning fanns, att
af-skaffa ämbetstyranniet, ty hvarje
ämbetsman var en despot.
Han var ingalunda en fiende till
zaren, som blott fördes bakom ljuset
af sina rådgifvare, han var endast en
oförsonlig fiende till absolutismen.
När trupperna i Mandschuriet ledo
nederlag på nederlag, så var det ej
det ryska folket som besegrades, utan
hofkamarillan och dess anhang. De
talrika roffarena inom ämbetsmannakåren
voro orsaken till dessa förluster, men
ej de tappra gossarna, som, bristfälligt
utrustade i den bittra vinterkölden, måste
kämpa mot en stark fiende.
Hvar funnos pengarna till de varma
uniformskapporna, till lifsmedlen, som
voro afsedda för trupperna?
Sergius visste det lika väl,’ som
många tusende andra. Hvar och en,
från den högste till den lägste, hade
undansnillat något af penningarna,
och så kommo till krigsskådeplatsen
i stället för kapporna gamla, utnötta
trasor, som knappast skylde de tappra
krigarna.
Hvem hade börjat försnillningen?
— De högst uppsatta!
Bland folket nämndes namnet på
älskarinnan till en af storfurstarna, som
för de för soldaterna bestämda
penningarna erhållit ett till hundra tusen rubel
värderadt juvelhalsband. Folket
förbannade denne man, som stolt benämnde
sig storfurste och dock var en
förrädare mot zaren.
Men detta knot nådde ej den ende,
som kunde hjälpa, till zaren.
Så var det öfverallt!
Om någon knorrade för högt, var
alltid den hemliga polisen till hands
för att täppa till munnen på honom.
Dessa tankar höllo Sergius Baburin
vaken hela natten.
Hans motståndare var chef för denna
kår af förrädare.
Boris Andrejanoff var en skräck för
alla. Denne man ryggade ej tillbaka
för någonting, han drog sig ej för de
största brott, blott han nådde sitt mål.
Han hade tusenden under sig, hvilka
köpts för att befordra hans planer.
Och Boris Andrejanoff kände sitt folk
och visste hur mycket han kunde lita
på hvar och en.
Han hade alltså varit Michailows
fiende!
Han var upphofvet till mordet, som
planlagts af Bachruschin eller Danileff.
Men hvem var mördaren?
Honom skulle Baburins hämnd först
drabba!
En afgrund af list och ränker
blottades för Baburin. Han bad en bön
för fosterlandet, som förblödde under
tyranniet.
Och hvad var orsaken till denna
och många andra dylika
mordgärningar!
Guldet! Guldet!
För att behålla sin makt måste dessa
bofvar hafva guld. Penningen var deras
enda stöd. Med den kunde de betala
den skara af förrädare, som i djupaste
förklädnad smögo sig omkring bland
folket.
Penningen var dessa människors
mål och därför hade Michailow måst dö.
Men — då kom Sergius Baburin på
en fruktansvärd tanke.
Dessa människor kunde ej nå sitt
mål så länge Anna Petrowna lefde, ty
hon var enda arftagerskan till
Michailows rikedomar. Så länge hon var i
lifvet kunde de ej komma åt pengarna.
Alltså hotades Anna Petrowna af
en fara!
Hvilket öde hade Andrejanoff och
Bachruschin i beredskap för henne?
Baburin ryste.
Den älskade var i fara!
Men hur skulle han kunna på samma
gång rädda henne och hämnas
Michailows mord?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
