Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femte kapitlet - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljudlöst gick dörren upp, och flera
mörka gestalter trängde in i rummet.
Spejande sågo de sig omkring.
— Fågeln är utflugen! ropade en
stämma.
— Han har flytt genom fönstret!
Han har klättrat upp på taket! sade
en annan.
— F—n anamma! utbrast den förste,
som synbarligen öfvertagit ledningen.
Han får inte undkomma oss!
I nästa ögonblick blänkte en revolver
i hans hand och en knall ljöd, åtföljd
af ett lätt brakande.
— Bättre att fånga honom död än
att han undkommer!
Ljudet hade dödt bort.
Baburins gestalt hade försvunnit i
mörkret.
— Är han död?
— Eller har han undkommit?
Så ropade på en gång trenne röster,
och därpå skyndade alla fram till
fönstret.
SJÄTTE KAPITLET.
— Hvilken skymf den kvinnan
tillfogat mig! Att hota mig med min
egen revolver!
AAaxim Bachruschin hade råkat i ett
fruktansvärdt raseri öfver att så
skymf-ligt nödgats lämna Anna Petrownas
bostad. Han gick skummande af vrede
af och an, under det att Boris
Andre-janoff satt i soffan och smålog ironiskt.
Han ville först låta Bachruschin rasa
ut, innan han sade någonting.
— Att hon kunde understå sig!
Att inte lyckas, hvarken genom list
eller våld! Det är så att man kan bli
vansinnig! Men jag skall hämnas! På
dem båda!
— Jag förutsade det ju, svarade
Andrejanoff med ett diaboliskt leende.
Han unnade den afundade
polismästaren detta nederlag, ty han hatade
honom lika mycket, som han stod
under honom i rang. Fastän alla dessa
blodsugare måste hålla tillsammans,
motarbetade dock hvar och en af dem
den rival, som vunnit öfvertaget.
— Ni förutsade det, säger ni! Ja,
men ni vet lika väl som jag, att vi
måste ha pengar! Hvarmed skola vi
betala vårt folk?
— Ja, med hvad?
— Michailow efterlämnar minst två
millioner rubel.
— Vore skönt att ha dessa!
brummade Andrejanoff. Men utan dottern
kommer man ej åt dem. Hade ni följt
mitt råd, så vore pengarna nu våra!
— Det är ännu ej för sent!
Båda tego och hängåfvo sig åt sina
egna funderingar.
Bachruschin fortsatte att gå af och
an i rummet.
— Pengar! Pengar! Jag behöfver
pengar! Boris Andrejanoff, ni får lof
att skaffa mig pengar. Ni vet ju på
hvilka villkor!
Andrejanoff skrattade.
— Som vanligt mot halfparten.
Bachruschin stannade midt framför
honom.
— Andrejanoff, ni måste förtjäna
oerhördt med pengar! Ni får af mig
hälften af allt vi lyckas indrifva, ni
måste ha enorma inkonster, ni har ju
ingått enskild öfverenskommelse med
alla ministrarna! Ni måste vara
millionär.
— Ni glömmer, Maxim Jurjewitsch,
att jag af det jag förtjänar måste aflöna
omkring fem hundra personer, som
stå i min tjänst.
— Hur mycket kosta de?
— Jag utbetalar hvarje år ur min
privatkassa minst en half million
rubel.
— Hm!
En paus följde på denna förklaring.
Därpå frågade Bachruschin med en
hånande sidoblick på Andrejanoff:
— Hur mycket förtjänar ni då?
— Och hvem har ni betalt af, Maxim
Jurjewitsch?
Denna fråga tycktes besvära
Bachruschin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
