Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Se så, låt oss inte tvista härom.
För den sakens skull böra vi inte
komma i lufven på hvarandra! Säg
mig hellre hvarifrån jag skall få pengar!
Andrejanoff ryckte på axlarna.
— Vet inte! Enligt hvad jag kan
påminna mig, beviljades ju fem tusen
rubel till vapen åt poliskåren. De
pengarna hamnade väl hos er.
— Käre Boris, ni glömmer att det
är Danileff som lyfter pengarna och
att han själf behöfver mycket till sin
dansös. Han lät anskaffa två revolvrar
och stoppade resten i sin ficka.
— Det blef dyra vapen! Men hade
ni inte i uppdrag att för arméen i
Mandschuriet uppköpa för hundra tusen
rubler chokolad?
Bachruschin brast ut i gapskratt.
— Vet ni hvem som gifvit detta
människovänliga uppdrag?
— Nej.
Wjera Feodorowna Hiwortowskis
beundrare!
— Storfursten . . .
— Tyst! af bröt honom Andrejanoff.
Nämn inga namn! Men det är ett
faktum, att man för de pengar, som
kommo i mina händer, knappt kunnat
köpa ett skålpund choklad.
— Då vet jag ej heller någon råd.
— Det var illa!
Bachruschin återtog sin promenad.
Men så stannade han igen.
— Det enda vore Michailows
förmögenhet.
— Ja, det vet jag nog. Men ni
har ju förstört alltsammans.
— För f—n, hvem kunde tänka sig
att den vackra, intagande flickan var
ett sådant rifjärn. Man vågar ju inte
komma på tio stegs afstånd från henne.
— Och nu är det för sent!
— För sent? Det är aldrig för sent!
Denna Anna Petrowna är en för den
allmänna säkerheten farlig person. Hon
hotade mig med en revolver, och sade
mig midt i ansiktet, att jag var
anstiftare af faderns mord.
— Det är ni ju inte.
— Naturligtvis inte! För öfrigt kan
jag inte själf begripa hur mordet
föröfvades.
— Inte jag heller.
— För tusan, det har ni nog reda på.
— Har ingen aning därom. Jag vet
inte hur det gick till.
Bachruschin stirrade med öppen mun
på Andrejanoff. Detta påstående
förekom honom så sällsamt, att han ej
kunde dölja sin förvåning.
Andrejanoff skrattade.
— Så är det, min bäste Maxim
Jur-jewitsch! Jag vet det lika litet som ni.
— Det förstår jag inte! Ni sade ju,
att han skulle rödjas ur vägen.
— Ja, jag sade, att Michailow måste
dö, som öfverenskommet var. Men
jag visste ej hur han dog eller hur
mördaren gick tillväga.
— Men ni vet väl hvem mördaren är?
— Nej!
— Men . . .
— Här hjälpa inga »men»! Jag
vet det inte! Jag gaf bara uppdraget,
och då det var utfördt, utbetalade jag
belöningen.
— Ni vet väl ändå åt hvem ni gaf
uppdraget.
— Det vet jag lika litet.
— Ni talar i gåtor.
— Det är sanning att jag inte har
en aning därom. Jag känner honom
inte! Jag har bara meddelat mig med
honom på chifferspråk och har aldrig
sett honom.
— Och en dylik person kan ni
skänka ett sådant förtroende?
— Jag anser personen i fråga vara
en pålitlig och slug karl, som ej ryggar
tillbaka för någonting.
— Alltså vet ni, att det är en karl ?
— Jag tror det. Han undertecknar
alltid brefven med namnet Alexei
Maximowitsch.
— Men hur kom ni i beröring med
honom?
— Det är en underbar historia.
En dag erhöll jag ett bref från denna
Alexei Maximowitsch, hvari han med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>