Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sjätte kapitlet - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den vi mest ha att frukta, och därför
ville jag rödja honom ur vågen. Om
han nu råkar Anna Petrowna, kan
saken sluta illa för oss båda
— Det ges bara en utväg. Anna
Petrowna måste göras oskadlig.
— Ja. Hon måste undanrödjas.
— Med ett djärft slag kunna vi
be-mäktiga oss såväl henne som pengarna.
— Tror ni det?
— Ja, säkert.
— Och pengarna?
— Af dem får ni som vanligt hälften.
— Alltså en million.
— Inte så mycket. Jag är rädd att
det kommer att kosta mycket pengar.
— Hvad ämnar ni göra?
Maxim Bachruschin gnuggade
förnöjd händerna.
— J^g går till Pobjedonoszew och
låter honom underteckna ordern om,
att föra den bekanta anarkisten och
nihilisten Anna Petrowna till Sibirien.
En half million tillfaller staten.
— Och det öfriga oss?
Bachruschin nickade bekräftande och
gick sin väg.
SJUNDE KAPITLET.
Det var åter afton.
Skymningen hade bredt sig öfver
gatorna, och dessutom var det en så
tät dimma, att man ej kunde känna
igen någon förrän man var alldeles
inpå honom.
Dimman kom de promenerande att
likna skuggor.
Då och då hördes gnisslandet af en
lastvagn, men eljest var det intet som
gaf tillkänna, att man befann sig i en
storstad med liflig samfärdsel.
I gathörnen stodo polisbetjänter
posterade, för att hjälpa vilsekomna på
rätt väg igen, ty Petersburgs dimma
stod ingalunda efter Londons.
Blott från kaféer och vinstugor trängde
ett rödt sken, samt sång och skrik ut
på gatan.
På Newaön, mellan stora och lilla
Newa, ligger arbetarkvarteret Wassily
Ostrow.
Långt åt väster sträcka sig de höga
arbetarkasernerna, mellan hvilka intet
träd grönskar, intet gräs växer. Och
nu var det vinter och snön föll så
tätt, att man hade svårt för att taga
sig fram.
Här voro gatorna öde. Endast en
och annan ensam fotgängare stretade
fram mot sitt mål.
Ju längre åt väster man kom, dess
mera tyst och ödsligt blef det. Man
såg redan gamla, halft förfallna hus,
som darrade i sina grundvalar vid
hvarje häftigare vindstöt.
Här fanns äfven godt om dessa
källarlokaler, där den fattige fann skydd,
och där han för några kopek kunde
få tillbringa natten.
Från en dylik krog eller källare kom
ett svagt, blekt ljussken; lampan
förmådde ej upplysa det tämligen stora
rummet. Vid disken stod en gammal
man och en gammal, kortväxt, skrynklig
kvinna. Wutki och Tschai stodo i
ordning att emottaga kommande gäster.
Men ännu så länge var lokalen tom.
— De komma ju i dag?
— Ja visst. Alexei Maximowitsch
skall tala.
— Han begagnar starka ord, och
finge en förrädare höra honom, komme
han nog till Sibirien.
— Alexei Maximowitsch är en modig
man! Han älskar vårt Ryssland!
— Tyst! Jag har hört glunkas om,
att han tillhör förrädarna.
Kvinnaan skakade förtörnad på
huf-vudet.
— Nej, det är inte möjligt! Alexei
Maximowitsch talar så djärft och modigt!
— Om de bara ville komma snart!
— Tyst, hör!
Från gatan kom ljudet af tunga steg,
därpå rycktes dörren upp och en hop
arbetare trängde sig in. Bland dem
fanns de mest egendomliga typer, gamla
och unga, med slöa drag, som buro
spår af tungt arbete, men också andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
