Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. VIII. Under fromhetens mantel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hysa dåliga tankar om min
skarpsinnighet, om du väntar att jag skall bilda
mig en åsikt, utan att ens hafva fått
tillåtelse att beträda sakristian.
— Sak samma, Stewart, jag tror
ändå att du har en åsikt, envisades
flickan. Jag kan förstås inte tvinga
dig att tala om den för mig, men vill
du lofva mig en sak — att anförtro
den åt mig förrän åt någon annan?
Han såg i första ögonblicket med
en smula förvåning ned på det ifriga
ansiktet, som var vändt mot honom,
men därpå sjönk plötsligt hans hopp,
emedan han var begåfvad med en så
välsignadt eller förbannadt skarp blick.
Det var emellertid hans sätt att alltid
utföra ett en gång fattadt beslut, hvarför
han nu envisades att ej låta afleda sig
från den väg han utstakat för sig från
början. Han ville åtminstone ej vända
åter till London, förrän han fått veta
det värsta.
— Ja, det lofvar jag, svarade han.
Men, min kära lilla kusin, jag for inte
hit med ett långsamt söndagståg för
att dryfta sådana hemska saker med
dig. Dem har jag nog af hvarje dag
på året, när jag vänder åter till mitt
arbete. Måste jag resa ensam, när den
tiden kommer? Säg Winnie!
Och därpå bekände han sin kärlek
i några få rättframma, manliga ord
och bönföll ödmjukt om ett anstånd,
ifall hon icke genast kunde lämna
honom något gynnsamt svar.
— Jag vet att du icke skall vara
grym, om du icke kan vara god,
slutade han, skälfvande en smula på rösten.
Utan att draga sin hand ur hans
arm brast Winnie, till svar, i en ström
af tårar. Hon tyckte så mycket om
sin reserverade, lugne kusin, att hon
ej för något pris skulle velat att detta
skulle hända. Som den okonstlade
landsflicka hon var, utan spår af
själf-känsla hade hon aldrig drömt om att
denne mans trogna hjärta klappade för
henne med någon starkare känsla än
en kusins tillgifvenhet, ty hans med-
födda ridderlighet hade ej tillåtit
honom att använda dessa djupa suckar
och glödande blickar, genom hvilka
baron de Guérin uttryckte sin ännu
outtalade beundran.
— Jag är så ledsen, Stewart!,
snyftade hon, jag håller så mycket af dig
att det plågar mig att bedröfva dig.
Men jag — jag har då aldrig tänkt
på dig på det sättet, och det finns
dessutom ett skäl, hvarför jag aldrig
kan göra det.
— Gråt då inte för den saken, kära
Winnie, utan glöm min dumhet, att
säga det. Jag borde hafva vetat att
du ej skulle kunna gifta dig med en
gammal torr pinne som jag, svarade
han, säker på att hennes »skäl» hade
någonting med det egendomliga löftet
att göra, som hon nyss tagit af honom,
och som kommit honom att ana ett
afslag. Fastän intet i världen skulle
kunnat aflocka honom en fråga om
saken, fyllde dock gissningen honom
med ett djupt bekymmer, så djupt, att
hans medlidande med henne för
tillfället öfversteg hans egen missräkning.
Det kom därför öfver honom som
en brydsam öfverraskning, då Winnie
själf förde ämnet på tal, till på köpet
så menlöst, att han trots sin sorg
knappast kunde undertrycka ett leende.
— Jag önskar att du må förlåta mig,
att jag icke ens kan försöka göra dig
lycklig. Får jag därför säga dig
skälet? bad hon och höjde sin bedjande
blick till honom.
— Naturligtvis, men jag säger dig
på förhand, att jag ej kommer att gilla
det, hvilket det än kan vara, sade han
med ett modigt försök att skratta. Det
var icke roligt att få höra att hon
älskade en annan man, och han såg
tydligt att något sådant väntade honom.
— Det är en hemlighet, men du
lofvar mig väl att bevara den, eller
hur, Stewart?
— Om du nödvändigt vill meddela
mig den, skall ingen annan få veta
den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
