- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 9 (1906) /
201

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - En halftimme på Silfverdufvan. Skiss för Varia af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

våldsamt vreda ord. Hela hans varelse
skakade, han lyfte armarna och viftade
med händerna så snabbt, att jag inte
urskilde fingrarna, det var som när
hjulekrar rulla rundt, han studsade upp
från golfvet och ned igen som en boll
och tjöt likt en besatt, han böjde sig
mot golfvet och gned fingertopparna
mot hvarandra, som om han hastigt
skuddat af dem sand och mull —
för att strax igen resa sig i hela
sin längd och slå handen i bordet, lik
en man den där vet, hvad han säger.

— Scolare, skrek han, professore. Så
med ens rusade han till och tog i mina
kläder, ryckte i en arm, en rosett, en
skärpända och sporde mig något
befallande otåligt. Hur jag såg ut, när
jag blickade in i hans ögon, där iris
öfverdrogs som med en slöja af hat,
skum, lik luften en het middagsstund,
det vet jag inte. Jag tror, att jag log

— en stenbild lik, med ett fånigt,
oföränderligt leende på döda läppar. Detta
leende menade visst inte att muta eller
lugna, den punkten var jag längesedan
öfver, det menade ingenting alls, bara
stilla hopplöshet, mitt öde var
oundvikligt och jag ville möta det utan
stora åtbörder.

Men åter for min fiende ut på
golfvet, denna gång med minen hos en
man, hvars raseri hunnit hvitglödgas
ända därhän att värka med långsam
planlagd grymhet. Högtidligt lyfte han
handen och] skar med den, som med
en lie, flere gånger luften —
dödsteck-net, det visste jag. Så sprang han
fram, och medan svadan alltjämt
rullade öfver läpparna och förde till mig
en förfärlig hvitlöksstank, sköt han
plötsligt, flämtande som en varg —
jag undrar om jag någonsin skall
kunna tänka på det ögonblicket utan att
blekna? — knutna näfven rätt under
min näsa, ryckte med andra handen
knifven ur slidan och lät den svänga
i närheten af halsen. Och lik apan,
som utan att förmå röra en lem,
ljusad möter pythonormens blick, satt

jag där och stirrade viljelös in i den
förskräckliges gnistrande ögon. Bara
mina läppar rörde sig och släppte fram,
med en underlig dof klang, tyckte jag,
namnen på madonnan och alla de
helgon hjärnan hade den stora godheten
att minnas. Kanske skedde det
ljudligare än jag trodde, ty min man tog
ett steg tillbaka. — Med näsborrarna
fladdrande, med de hvita tänderna
skinande, skrattande lömskt och vildt,
som ... ja, så där, som man
antagligen skrattar i underjorden.

Därpå nickade han grymt:

— Si, si, si, signora.

Ja, ja, ja, han ämnade, han skulle,
han ville göra det! Egentligen hade
hittills allt försiggått så, som saker
hända i drömmen. Nu grep mig en
värk-lighetens ångest, mot hvilken det förut
skedda blef skenverk. Tänk om man
följt mig genom gatorna och planlagt
dådet — fullkomligt antagligt! Med
dödsfruktan vaknade min domnande
kraft, och jag började, i afsikt att
uppehålla honom, tala på min bästa
italienska lena, smickrande ord, om hur jag
dyrkade hans dyra fosterland och
af-skydde blotta åsynen af en österrikisk
näsa. Men under tiden spanade jag
kallt efter väg mellan borden och
beräknade.

Karlen bara stirrade på mig, hans
hvita tänder glimmade. Hånande lekte
fingrarna med mordvapnet.

Misslyckades det, måste jag dö, rrfen
stannade jag, väntade mig samma öde,
sålunda ett försök — i Herrans namn —

Jag störtade i väg mot dörren —
och föll pladask på stengolfvet, med
stolar, bord och glas öfver mig och i
mina öron ett domedagsbrak,
genljudande i källarhvalfvet. Ekdörren
smällde upp och en flicka kom in ...

Var hon en fisk? en idiot? ett odjur,
hon med? Där stod jag tilltygad,
öm-lemmad, smutsig, med hatten på ena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free