Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Den franska tidningspressen. Af Karl Eugen Schmidt - Författare som journalister - Enmanstidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är o alla författare på samma gång
journalister. Det finns ingen författare
inom franska
Institutet eller inom
det efter bröderna
Ooncourt
uppnämnda konkurrensföretaget, som
ej skrifver mer
eller mindre
regelbundet för
dagspressen. Zola,
Mirbeau, Anatole
France, Coppée é
tutti quanti ha
varit eller äro
regelbundna medarbetare vid de dagliga
tidningarna och leverera ej blott
noveller och romaner utan äfven kåserier
öfver aktuella händelser, ja till och
med öfver politiska händelser.
DRVMOXT
Antisemitismens apostel,
Redaktör af La libre parole.
Enmanstidningar.
Den franska journalismens
personliga karaktär har skapat något, som
man öfverhufvud taget icke känner till
i Tyskland. Eller jo, det fanns dock
åtminstone någonting liknande, då den
hederlige Sigl i tidningen »Bayrisches
Vaterland» stukade de gemena
preussarna. Jag menar därmed den af en
enda man uppburna tidningen, som
köpes och läses endast för den af en
bestämd person skrifna artikelns skull.
Af sådana tidningar funnos dock förut
i Paris flera än nu, ty långsamt,
mycket långsamt rättar sig äfven den
franska pressen efter världens gång och
förvandlar sig helt obemärkt och
makligt till det mera opersonliga
nyhetsbladet, som är regel i Tyskland och
England. Men det sker så långsamt
och successivt att väl den sista franska
enmanstidningen först kommer att
försvinna under det tjuguförsta
århundradet. En sådan tidning upphör
visserligen ibland med dess bärares död,
men ännn så länge finns det ingen
brist på efterträdare.
HAltnriN, KÅSÖR I »MATIN».
Sålunda dog Paul de Cassagnac för
ett år sedan, och därmed var det slut
med hans tidning »1’Autorité*.
Visserligen hoppades hans båda söner,
af hvilka ingen fyllt tjugu år, kunna
hålla tidningen gående genom sitt
namn, och det ser verkligen ut att
lyckas till den dag, som är, men dess
fullständiga upplösning år väl dock
endast en tidsfråga. Likadant kommer
det att gå med »1’Intransigeant», när
Rochefort en gång lämnar
skådeplatsen, och ett snarlikt öde kommer
sannolikt att drabba Clémenceaus »1’Aurore»,
Drumonts »laLibre Parole» och Jaurés
»1’Humanité». Men liksom Jaurés nu
skapat sig sin tidning, kommer det nog
ej heller i framtiden att saknas starka
personligheter, hvilka göra sig till bärare
af sådana.
1 och med dessa män har jag redan
nämnt de mest framstående
Paris-journalisterna. Det, som hos dem
förvånar mest är deras outtröttliga flit.
Rochefort och Clémenceau skrifva hvar
sin ledare om dagen, och detsamma
är fallet med många andra. Det finns
sannolikt äfven i Tyskland journalister,
hvilka leverera en artikel om dagen,
men deras anonymitet hindrar oss att
erkänna och beundra deras fruktbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
