Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Den franska tidningspressen. Af Karl Eugen Schmidt - Enmanstidningar - »Matin» en öfvergångsform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är i öfrigt ej blott de politiska
journalisterna, hvilka förskaffa sig stort
personligt rykte och kunna blifva sin
tidnings förnämsta stöd. En tid trycktes
lördagsnumret af »le Temps»
regelbundet i tio tusen extra exemplar,
endast emedan Fran^isque Sarceys
teaterartiklar stodo i detsamma, och
Jules Moineaux, som ej var någonting
annat än en rätt och slätt
domstolsreporter, förstod att krydda sina referat
från Palais de Justice med så mycken
humor och så många kvickheter, att
han snart blef en af de mest omtyckta
och firade franska journalister, hvilkens
korta referat lästes mer och ifrigare än
de mest berömda författarnas romaner
och följetonger. När en tidning äger
en sådan pärla, snålar den förstås icke
med honoraret utan försöker hålla kvar
juvelen. Många tidningar, hvilka icke
alls äro enmanstidningar, ha sålunda
att tacka en enda journalist för en
stor del af sitt inflytande och sin
spridning, och tusentals läsare köpa
ridningen i fråga endast för denne
endes skull.
»Matin» en öfvergångsform.
Detta är för närvarande fallet med
5le Matin», som, om den skulle förlora
sin dagliga kåsör, utan tvifvel skulle
gå miste om ett par tusen läsare.
Harduin är en mycket egendomlig
företeelse, och jag har gömt honom
till sist, emedan jag skulle vilja sluta
mitt kåseri med desserten. »Le Matin»
är icke någon enmanstidning, den är
tvärtom redan delvis klippt och skuren
efter utländskt mönster och skryter
åtskilligt med sina utländska nyheter,
hvilka den låter telefonera till sig
hvarje afton från Londontidningen
»Times» redaktion. Harduin publicerar
dagligen i denna tidning ett kort kåseri,
och det egendomligaste vid saken är
att hans åsikt ofta går stick i stäf mot
den af »le Matin» själf häfdade
politiken. Under det att redaktionen stöter
i alarmtrumpeten, skrattar Harduin åt
dess byxångest, och under det att
chefredaktören mycket ofta röjer en
nationalistisk eller imperialistisk tendens,
belyser Harduin den andra sidan i en
bredvid den förra tryckt artikel.
Dessa Harduins korta kåserier äro
det kvickaste, klokaste ooh mest
uppmuntrande som man för tillfället finner
inom Parispressen. Det är mycket lätt
att dagligen skrifva en politisk artikel,
ojämförligt svårare är det att hvarje
dag uttala en öfver de politiska
partierna stående vis tanke, till på köpet
i lätt, roande och humoristisk form.
Det finns människor, hvilka inbilla sig,
att fransmännen ej ha någon humor.
Utan att gå tillbaka till Rabelais, skulle
man kunna rekommendera dessa
människor läsningen af Harduins dagliga
kåserier. Under det att alla de andra
här ofvan nämnda journalisterna kämpa
och rasa på arenan, sitter Harduin på
åskådarnas upphöjda säte, där han halft
road, halft vemodig ler åt sina samtidas
dårskaper. Rochefort, Clemenceau och
Drumont äro eller hafva varit lysande
polemiker, och störst äro de i angreppet,
Harduin är den öfver de stridande
stående filosofen, som skrattar åt alltihop
och förlåter allt, emedan han förstår allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
