Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Åttonde kapitlet - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Förr döden än en sådan
räddning!
— Det beror på dig själf, min söta.
Men du skall ej dö någon lätt död.
Anna Petvowna kände hur han
närmade sig, hon kände hans andedräkt.
Blodet stockade sig i hennes ådror.
Hon var i hans våld!
Bachruschin. drog den bundna och
värnlösa intill sig.
Ett vildt, gällt skri banade sig öfver
den stackars kvinnans läppar.
Vagnen stannade, och dörren
öppnades.
Med en vild förbannelse släppte
Bachruschin henne. Det var andra
gången hon undsluppit honom.
Ett svagt ljus trängde in genom den
öppna dörren, och Anna Petrowna såg
sin fiendes af vrede förvridna ansikte.
Maxim Bachruschin hoppade ur
vagnen, och Anna Petrowna hörde
honom fråga:
— Åro vi redan framme?
— Ja.
•— Qodt. Bär ned henne i cellen.
Anna Petrowna hörde hvarje ord
och plågades af ovissheten om det öde,
som väntade henne.
Två kraftiga karlar lyfte henne ur
vagnen och buro in henne i ett mörkt,
fuktigt hvalf.
— Bär henne till nummer åtta,
befallde Bachruschin.
— Skall ske!
Härpå bars Anna Petrowna genom
höga, genljudande hvalfgångar. De
båda karlarnas tunga steg ekade
doft.
Bakom dem gick Bachruschin.
De gingo ned för flera trappor.
Oångarna blefvo så låga och smala,
att de båda karlarna ej kunde gå
upprätt.
— Nu äro vi väl snart framme?
sade Bachruschin.
— Ja, detta är den sista trappan.
Anna Petrowna fruktade ej döden.
I detta ögonblick längtade hon efter
den, ty den skulle befria henne ur
Bachruschins våld. Hon bad till Gud
att få dö.
Nu gjordes halt.
— Skär af remmarna.
En järndörr sköts upp.
— Se så, min lilla dufva! sade
Bachruschin. Nu kan du öfverlägga
om hvilket som är fördelaktigare, trots
eller underkastelse. Här får .du stanna,
till dess du längtar efter mig, och ber
mig föra dig upp i dagsljuset igen.
De råa karlarna knuffade in Anna
Petrowna i cellen, hvarpå dörren med
en skräll slogs i lås.
Anna Petrowna var allena i det
mörka, fuktiga fängelsehålet.
Hon sjönk ned på sina knän och
tackade Gud, att hon befriats från
Bachruschins närvaro.
NIONDE KAPITLET.
Sergius Baburin var på väg till Anna
Petrowna.
Vid dagsljus kunde han våga sig ut
på gatorna, ty i folkmängden tordes
Andrejanoffs handtlangare ej lägga
hand på honom. De voro så hatade
och fruktade, att de alltid kunde räkna
på motstånd, om de gingo öppet
tillväga.
Men Sergius hade lärt sig att vara
försiktig och noga se sig omkring.
Han visste hvilka hans fiender voro,
och att han måste vara på sin vakt.
Han ville varna Anna Petrowna!
Båda skulle härefter mera tänka på sin
egen säkerhet än på hämden. Deras
egen säkerhet var viktigare än tanken
på vädergällning.
Baburin hade ju fått bevis på, att
han var förföljd, att Andrejanoffs
spårhundar följde honom i hälarna.
Säkerligen smiddes liknande planer mot
Anna Petrowna, och därför måste han
varna henne.
Men hvem hade förrådt honom?
Nu först tänkte Baburin därpå.
Hur visste Andrejanoff, att han var
hans fiende? Hvem hade sagt honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
