Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det? Detta var frågor, lika olösliga
som hemligheten med Dimitri
Michai-lows mord.
Han måste i sin närhet hafva en
förrädare, som han skänkte sitt
förtroende, men som bedrog honom.
Åter dök en ful tanke upp inom
honom, en tanke, som han redan en
gång förut tillbakavisat. Det kunde ej
vara möjligt! Allt utom detta!
Iwan Petrowitsch Qordjejeff!
— Nej! Han var ingen förrädare!
— Men hvem kan det då vara?
frågade sig Sergius Baburin, men
kunde ej finna något svar på denna
fråga.
Åter såg Baburin sig omkring om
någon följde honom.
Men ingen tycktes spionera på
honom.
Lugnare till sinnes gick han öfver
slottsbron, förbi börsen fram mot
universitetet.
Han kastade en blick på vinterpalatset,
som i stolt prakt reste sig vid Newas
strand.
Han kastade åfven en blick på Peter
Paulsfåstningens murar. Utåt vattnet
vette de med järngaller försedda cellerna,
där de olyckliga försmäktade.
Och han anade ej, att Anna Petrowna
satt inspärrad i en af dessa celler.
Då han gick förbi börsen, blef han
varse en vacker ung dam; på hennes
blåsvarta hår satt helt kokett en
pälsmössa. Baburin skyndade i fatt henne,
ty han hade igenkänt Celina Wolkanska.
— År det ni?
Han hälsade på henne, men hon
tycktes i första ögonblicket blifva rädd
öfver tilltalet. Strax därpå skrattade
hon dock och utropade gladt:
— Jaså, det är ni, Sergius
Michailo-witsch. Hvad ni skrämde mig! Jag
stod just i begrepp att tillrättavisa den
herre, som vågat tilltala mig. Men på
er får jag väl inte vara ond?
Hon såg på honom med ett skälmskt
leende.
— Ni är alltid glad, fröken Celina.
Jag har aldrig sett er göra annat än
skratta.
— Hvarför skulle jag vara ledsen?
Jag är ung och har ingenting som
trycker mig.
— Ni gör rätt i att vara glad. Men
om nu en djup sorg skulle drabba er?
— Jag vet inte hvad det skulle vara.
— Era föräldrar kunde till exempel
dö.
— Jag har hvarken föräldrar eller
släktingar.
— Har ni då aldrig erfarit någon
sorg?
— Nej, aldrig, Sergius
Michailo-witsch! Jag var helt liten, då mina
föräldrar dogo. De lämnade efter sig
en stor förmögenhet, men jag har
aldrig erfarit hvad en fars eller en
mors kärlek vill säga.
— Det är synd om er!
Celina Wolkanska teg, men sade
slutligen efter några ögonblicks
funderande:
— Kanske att jag skulle sörja om
jag förlorade den jag älskade.
— Och älskar ni ej någon?
Polskans bruna kinder öfverforos af
en brännande rodnad.
— Hvarför svarar ni ej, Celina?
— Därför att ni frågar mig om
någonting som en herre ej bör fråga
en ung dam om.
Vid detta svar såg Baburin
öfver-raskad på sin följeslagerska. Hon
undvek hans blick och såg ned mot
marken.
Då förstod Baburin hvarför hon ej
ville besvara frågan. Hon sökte dölja
sina känslor under en uppsluppen
munterhet. Och föremålet för hennes
kärlek var ingen annan än han själf.
Detta hade han med sin
skarpsynt-het upptäckt.
Han sökte därför komma in på ett
annat ämne.
— Ha vi kanske samma väg?
— Jag skall gå till Anna Petrowna,
svarade Celina.
— Då gå vi tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
