Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Anna Petrowna undrade för ett
par dagar sedan hvarför ni aldrig
syntes till.
— Därför att jag inte kunde komma.
— Hvarför inte?
Sergius Baburin berättade nu för
sin följeslagerska hur man om natten
kommit för att arrestera honom, och
hur han lyckats undkomma i sista
stund.
— Och är ni inte rädd? Hur kan
ni våga att midt på ljusa dagen visa
er på gatan? frågade Celina med
oförställd förvåning.
— Om dagen äro de där förrädarna
mindre att frukta än om natten.
När de voro framme vid Michailows
bostad, sade Celina Wolkanska:
— Blir inte Anna Petrowna
svartsjuk, om hon ser oss komma
tillsammans?
— Det tror jag ej.
Då de båda kommit upp för trappan,
såg Baburin plötsligt till sin stora
förskräckelse, att en kosack stod på vakt
framför tamburdörren. Dörren var
läst och förseglad.
— Hvad har händt? frågade han
bestört och vände sig mot sin
följeslagerska.
— Jag vet inte, svarade Celina.
Sergius gick oförskräckt fram till
kosacken och frågade:
— Hör nu, bror lille, hvarför står
du här på vakt?
— Vi ha nu igen fått tag i och
arresterat en anarkist. Hon kommer
ej att undgå sitt straff!
— Var det Anna Petrowna
Michai-low?
Sergius kände hur han darrade vid
denna fråga, men han fick ej förråda
sig. Han darrade af fruktan för
svaret.
— Något ditåt var det. Känner du
henne? var kosackens svar.
— Nej, Gud bevare mig! svarade
Baburin. Därpå vände han om och
då han kom ned i trappan, där Celina
Wolkanska väntade på honom, kände
han att hvarje blodsdroppe vikit från
hans ansikte.
— Hvad har händt, Sergius
Michai-lowitsch? Ni är ju dödsblek! utbrast
Celina, som också såg helt upprörd ut.
— Anna Petrowna . . .
Det öfriga förlorade sig i ett
ofattbart mummel.
— Hvad är det med henne? frågade
Celina.
Arresterad!
— Omöjligt! Hon har inte gjort
någon människa något för när!
— Det gäller hennes fars pengar!
— Jag förstår inte hvad ni menar.
Celina fäste sina stora mörka ögon
på Sergius Baburin och mötte lugnt
hans blick.
— Först undanröjde man fadern,
svarade Sergius, och nu ämnar man
göra dottern oskadlig. Gamle
Michailows förmögenhet är nu i förrädarnas
våld. Det kan ej vara andra än
Bach-ruschin och Andrejanoff. Bachruschin
var skyldig Dimitri Michailow pengar,
och efter den gamles död ha alla hans
reverser försvunnit. Andrejanoff ville
komma åt mig och det var också han,
som förföljde Michailow några veckor
före hans död.
Celina Wolkanska lyssnade
förundrad på honom.
— Allt detta förefaller mig så
underbart, sade hon. Kan det vara möjligt?
Kan ni inte på något sätt uppträda
mot dem? Kan ni inte stämma dem
för rätta?
Baburin skakade på hufvudet.
— Nej! Då kommer jag bara i
deras våld. . Hvar skulle jag klaga?
Just de som jag vill åt, skulle först af
alla få reda på det, om jag det gjorde.
Följden blef den, att man lät mig
spårlöst försvinna.
— Vet ni ännu inte hvem det var
som mördade den stackars
Michailow?
— Nej. Jag vet blott hvilka som
voro anstiftarna af mordet. Det var
Bachruschin och Andrejanoff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
