Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men hvarför sökte de att fängsla
er?
— Därför att de visste, att jag svurit
att hämnas Michailows död.
— Men det måste de ha hört af
någon. Då är det någon som forrådt er.
— Ja.
De voro nu framme vid
Tutsch-kowbron. Celina Wolkanska gick öfver
bron och Baburin följde henne.
— Alltså har ni någon förrädare i
er närhet!
— Ja, tyvärr. Det händer ofta!
Hemliga polisen har ju så många
spioner. Man kan aldrig veta hvem
som är det. Kanske jag! Och kanske
också ni.
— Jag! utbrast Celina Wolkanska
skrattande.
— Ja, vidhöll Baburin med bittert
allvar. Man vågar ej tro på sin bäste
vän, ty han kan ju också vara en
aflönad spion.
— Ni vill skrämma mig, Sergius
Michailowitsch. Då har jag ju också
skäl att frukta det värsta! Jag är rik
och jag har inte någon som skyddar
mig. Om man får veta det, så kan
jag ju inte ett enda ögonblick känna
mig säker.
— Tala inte om det för mig, fröken
Celina. Det kan ju hända att jag är
en förrädare. Jag kan ange er.
— Ni menar inte hvad ni säger,
Sergius Michailowitsch! Den stackars
Anna Petrownas öde går er till hjärtat.
Är det ej så? Ni lider.
Celina Wolkanska vek af åt höger
längs lilla Newa, på den gata som
förde ttll zoologiska trädgården och
Alexandraparken.
— Ja. Arma Anna Petrowna!
— Men ni får inte förlora modet,
Sergius Michailowitsch! Kommer ni
inte ihåg att ni, då vi första gången
sågo hvarandra, sade: »vi skola bli
goda vänner»? Skola vi inte bli det?
Kanske att vi tillsammans skulle kunna
göra någonting för Anna Petrowna.
— Celina!
Baburins anlete sken upp vid dessa
ord.
— Jag är så ensam och en
främling! Och . . . Celinas stämma sjönk
till en hviskning . . . kanske att jag
då får erfara den smärta man känner,
då man äger något kärt som man kan
förlora.
— Celina! Hur skall jag kunna
tacka er. Men jag är fågelfri. Jag
har ingen varaktig stad! Ingen ro!
Jag riskerar för hvarje steg att falla i
bödlarnas händer.
— Sergius Michailowitsch! Fastän
det kanske ej är passande för en ung
flicka, säger jag: jag är ensam och
har en hel våning, hos mig finns ett
rum, där ni kan vara lugn och säker.
— Nej! Jag kan ej antaga ert
anbud.
— Hvarför inte? Vi äro ju vänner
och .ni måste tänka på er räddning.
— Jag kan inte! Hvad skall man
säga då man får veta det?
— Jag bryr mig inte om hvad folk
säger! Inte alls! Det gör mig
ingenting. Det är i Anna Petrownas intresse!
Och det rum jag erbjuder er ligger
afskildt från de andra rummen. Ni
kan inte komma in till mig utan att
ringa på tamburdörren. Tänk på saken!
Det är ett godt gömställe jag erbjuder
er. Där finner er ingen! Och ingen
kan förråda er!
— Jag antar anbudet. Jag måste
det, ty jag har ingenstädes att taga
vägen.
— Men ni får inte tala om för
någon hvar ni bor. Inte en gång för
er bäste vän.
— Nej.
— Hvem är er bäste vän?
— Ni har sett honom. Iwan
Petro-witsch Gordjejeff.
— Nu kommer jag ihåg. Han var den
läkare jag hämtade till Michailows lik.
— Ja.
Celina Wolkanska teg.
— Tror ni att han kan vara en af
Andrejanoffs spioner?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
