Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. IX. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärna vilja bli presenterad för baron
de Quérin.
Den yttre dörren hade af polisen
lämnats så, som man funnit den, det
vill säga reglad inifrån och äfven läst
genom sitt patentlås. Det fanns
därför intet, som hindrade att man
kunde gå ut på kyrkogården den
vägen, och de två kusinerna voro ute i
det fria, innan baronen hunnit
aflägs-na sig mer än några steg i riktning
mot porten. Då han hörde
sakristians dörr öppnas, vände han sig
om med den kattlika smidighet, som
utmärkte alla hans rörelser. Hvarje
spår af den missräkning, som Rattray
iakttagit från sakristifönstret, hade
försvunnit.
— Ser man på, mr Roderick! sade
han hjärtligt, men sneglade i detsamma
åt Rattray, ni finner här en entusiatisk
lärjunge, som försöker tillämpa sin
landsman Qaboriaus metoder på
denna landtliga tragedi.
Detektivkonsten är en vetenskap, som alltid
fjättrat mig. Då jag fick höra att
distriktsinspektoren farit härifrån alldeles
förbryllad, gick jag hit efter lunchen
för att snoka litet på egen hand.
— Tillåt mig då att presentera er
för min kusin mr Stewart Rattray vid
polisen i Bengalen, han är förstås
fackman, sade Roddy med en min af
tolerant öfverlägsenhet.
De två herrarne bugade sig,
fransmannen elegant som vanligt,
engelsmannen höfligt, men kallt.
— Då skrattar ni förstås, mr Rattray,
åt amatörens fumlighet, sade Guérin
med en axelryckning och ett leende.
Ni skall utan tvifvel säga, att jag i
min själfvalda uppgift skjutit alldeles
bredvid målet och begått idel
dumheter.
— Så ohöflig skulle jag väl inte
vara, sade Rattray med ett tämligen
bistert skratt, törs jag fråga, hvad
som är er själfvalda uppgift?
— Jag letade efter fotsteg. Det
föreföll mig att inspektören afkortat
sin undersökning, emedan han utan
vidare antagit en ganska nära liggande
teori, och att jag skulle kunna i lindan
kväfva ett mycket pinsamt missgrepp
om jag på marken skulle kunna
upptäcka några spår efter en hastig
flykt.
Baronen sade detta med en
beslöjad min af ädelmodig sympati, men
fastän man ej kunde misstaga sig på
hans mening, önskade Rattray att han
skulle förklara sig tydligare. Det
hade ej fallit något regn de senaste
dagarna, marken var alltså ej ägnad
att återgifva några fotspår. En sådan
uppgift som den ofvannämnda
föreföll därför verkligen gagnlös.
— Ni tror alltså att det kan vara fråga
om ett missgrepp härvidlag? sade
Rattray plötsligt.
Fransmannen höjde ögonbrynen
menande och svarade:
— Jag går inte så långt att jag
påstår nogot sådant. Jag endast
förmodar att om några fotspår varit
synliga — fotspår från sakristidörren
bien eniendu — skulle de nu
framkomna slutledningarna upphöra att
vara så påtagliga.
Rattray åhörde svaret under tystnad
men med den frågande minen hos
en person, som önskar flera
upplysningar.
— Ser ni, sir! sade de Guérin,
liksom om han kände sig uppriktigt
förtretad vid tanken på att möjligen
blifva missförstådd, fastän jag ej varit
i stånd att göra någon nytta, måste
man väl ändå hålla mig räkning
för mina bevekelsegrunder. Saken
är den att jag tycker mycket om unge
mr Tressingham, efter hvad jag sett
af honom. Jag var därför angelägen
att på kyrkogården upptäcka spår efter
någon vulgär mördare samt därigenom
påvisa att icke en mera slipad
brottsling lämnat skådeplatsen för sitt brott
genom dörren, som leder till
kyrkan.
— Vid Jupiter, om någon säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
