Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XI. Den hotande stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillvitas honom, att han nu nått
ändamålet med sitt brott. Å andra sidan
skulle nog samma belackare, om han
af sloge det, långt ifrån att därför
frikänna honom, endast påstå att han
gjort det för att nedtysta hvarje
argument rörande motivet, i den händelse
han blefve åtalad. Han måste äfven
tänka på Winnie. Det föreföll hårdt
att afstå från den enda möjlighet, som
kanske under åratal skulle visa sig för
honom, att erbjuda sin lilla fästmö ett
hem, som var henne värdigt.
Han tänkte ännu på henne som en
hufvudfaktor i saken, då hon plötsligt,
i det han närmade sig inkörsporten,
dök in i alléen från landsvägen, åtföljd
af en smärt man med mörk hy, som
han påminde sig hafva sett vid
likbesiktningen. Under detta pröfvande
uppträde hade han dock varit alltför
upptagen för att ägna främlingen någon
tanke, men nu gissade han, att den
militäriska gestalten måste vara den
indiske kusinen, om hvilken Roddy
alltid talade.
Winnie kom fram till honom med
utsträckt hand, och Landon märkte med
en undertryckt suck af tacksamhet, att
hon beklagade honom, och framför allt
att hon litade på honom. Han kunde
ej misstaga sig på det ömma trycket
af hennes lena, obehandskade hand,
och på det menande deltagandet i
hennes ärliga violblå ögon.
— Jag är så ond på pappa! Jag
finner det nedrigt af honom! mumlade
hon.
— Säg inte så, svarade Landon.
Jag har just låtit hälsa till honom, att
kronofogden nästan öfvertygat mig
själf om att jag mördat Mandible för
att komma i åtnjutande af hans ämbete.
Stewart Rattray, hvars skarpa ögon
hvilade på den unge prästens ansikte,
tog ett steg framåt, och Winnie, som
tolkade denna hans rörelse riktigt nog,
presenterade de två männen för
hvarandra.
— Du har hittills betett dig som
en riktig sfinx i denna sak, sade hon
till sin kusin, så att jag inte vet hvad
du egentligen menar, men jag vill
underrätta dig om, att mr Tressingham
är min vän, och att jag aldrig mer
kommer att tala till dig, om du icke
är snäll mot honom.
Rattray, som aldrig varit en vän af
många ord, skrattade en smula tafatt.
Därpå drog han, liksom för att
godt-göra en möjligen visad ovänlighet, fram
sitt cigarrfodral och bjöd Landon en
cigarr. Den senare, som kände sig en
smula öfverraskad af denna stumma,
en smula sökta artighet, smålog och
skakade på hufvudet.
— Tusen tack! sade han, men jag
röker inte.
Rattray bet, som den oförbätterlige
rökare han var, ändan af en cigarr och
stoppade högtidligt fodralet i fickan.
Men samtidigt var det som om hans
sätt, hvilket hittills förefallit en smula
tvunget, tinat upp och fått en mera
hjärtlig prägel.
— Ja så, kanske salig kyrkoherden
inte tyckte om att en präst röker? sade
han i lätt ton.
— Nej, det är inte orsaken, jag har
helt enkelt aldrig brytt mig om tobak,
svarade Landon. Stackars mr Mandible
hade ingenting alls mot tobaksrökning,
fastän han, af samma orsak som jag,
aldrig själf rökte.
Winnie, som under detta lilla
mellanspel granskat sin kusins ansikte, såg
plötsligt Rattrays ögon blixtra till och
förstod genast att det icke alls var
något mellanspel utan en viktig början
till den jakt, som Rattray, denne
upp-spårare af thugger och dacoiter, tyckte
så mycket om — den jakt nämligen, hvars
byte är en människa. Men på hvilken
sida ställde han sig? Ve honom, oin
denna skenbart så menlösa fråga
förespådde hennes fästman något ondt.
Det var Landon själf, som
omedvetet lämnade henne tillfälle att lära
känna den energiske, tystlåtne
detektivens stämning mot honom. Ty Lan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
